Veckan startade med dekadens och latmaskeri på landet hos Hs mor o far. Som sig bör i starten på semestern och efter midsommar.
När vi kom hem i onsdags borde jag nog bara ha rullat ur benen men jag var så sugen på att trycka på så jag tog Cambern och rullade fram till Col de Merde, HBB. Utan att hymla så laddade jag uppför backfan så det sjöng om det, kändes bra hela vägen upp, väl uppe skickade jag ner sadeln i botten och tog enduroslingan ner. När jag nådde botten och rundade liftstugan kunde jag inte böja benen, krampen i båda låren var så intensiv att jag blev lite illamående.
Försökte febrilt trampa ur krampen ur låren, gjorde några tama försök att trampa lätt men krampen släppte inte. Steg av, sträckte lite på mig och surade en stund i skuggan innan jag rullade hem igen.
På torsdag morgon skulle frukostklubben ut, det är lite löst folk från några cykelbutiker som brukar cykla lagom tills vi andra ska sitta vid skrivbordet. På grund av semester var det ju en fin morgontur att hänga med på. Vi rullade ca timmen och avslutade med ljug och fika i Sjöstan innan jag rullade hem till mitt hjärta och de andra för att påbörja arbetsdagen.
På fredagen var det ju dags för Le Peloton igen, vem kunde tacka nej till en sån start på dagen och avslutning (nästan) på veckan? Inte jag i alla fall. Men jag kunde ju likagärna sovit sovmorgon, jäklar vad jag åkte av efter Fisksätra. Helt sänkt vevade jag bäst jag orkade tillbaka mot Sickla för att vända upp mot Älta, där fick jag sällskap av en annan stolt Venge-cyklist och vi pardrog oss upp till Älta-Statoil. Skammen över att ha behövt gena ska vi tala tyst om. Fikat smakade smaskens och fram på kvällen var jag mer än nådigt trött. Kan berott på flaskan bubbel jag och H delade på till räkorna också.
Nu i helgen hade vi planerat en romantisk helg i Trosa så jag hetsade iväg till Hammarbybacken för att ta REVANSCH. Det gick sådär, efter tre vändor upp på toppen och en vända runt den långa vägen bakom så kastade jag in handduken och åkte på spa istället. När vi kom hem försökte jag i allafall få ett pass på söndagskvällen som inte var bara skit och mög så det blev en vända sportgrus (fulcross) runt Erstavik med typ fem 30s intervaller insprängda. Har jättesvårt att få till intervallerna ute, kräver en viss vana inser jag.
Nåja, veckan blev ganska bra till slut. Äntligen kändes inte benen som katastrofen utan helt OK, det skrek mer i bröstet men då är det ju som det ska.
Och just det, 2015, FU!
Cykeltokig 