Klassikern bärgad – ett EPISKT Lidingölopp avklarat

Det var inte snyggt och det gick inte fort, men det gick… Uppladdningen hade gått sådär, fick några långpass men de blev sällan riktigt bra. Ett gav mig kramp i vaden så jag trodde jag sprungit på mig gubbvad, skitbra, och ett gav mig en överansträning i vänster knä som inte bådade gott.

Avstod Le Peloton för att kunna vila och löpträna men det blev mer vila än träning sista två veckorna. Kände på knät först 10 km lunk på måndagen inför LL och sedan 3 km på löpband dagen innan. Kändes faktiskt helt OK så det blev bara att köra.

Det var lite pirrigt att åka ut för jag visste inte riktigt hur knät skulle svara på loppet och hur det skulle kännas med den magra träningen.

Softade lite efter att jag hämtat nummerlappen, mötte upp med en gammal kollega precis innan jag skulle gå mot starten och vi fick lite stärkande ord till livs innan jag hastade vidare mot starten.

Loppet började ganska hyfsat men jag hade inte det där trycket i steget som jag brukade och pulsen var lite för hög. Försökte hålla mina tider under 6 min och det gick ganska bra i början men efter ca 20 km insåg jag att det var inte lätt att hålla samma takt sista 10 km.

Väl i mål trodde jag att benen var amputerade, det gjorde ganska ont men jag kunde bara garva. Det var ju över i alla fall…

Nu är jag i alla fall klar med klassikern, diplom beställt och allt. Nu väntar nya utmaningar, men först återhämtning!