Som en uppföljning på tankarna kring min resa så började jag tidigt i somras skriva och fundera. När jag blir intresserad av något har jag svårt att hejda mig. Jag brukar gå all in. Samtidigt har cyklingen varit ett konstant intresse sedan mellanstadiet, minst.
När jag för några år sedan tröttnade på att harva runt och bestämde mig för att bli lite bättre, fast långsamt, så började jag leta efter ett sätt att få struktur i min träning.
Så här kan man se på världen
Efter ett par veckor på paradisstränder i Costa Rica så gjorde jag mitt första fystest sedan lumpens mönstring. Fick reda på tröskelwatt och att min vikt drog ner VO2max så jag kunde väl snällt beskrivas som halvdöd på platten och avliden i uppförsbacke. Hade ingen aning om det var bra eller dåligt, men en utgångspunkt.
Snabbspola lite fram, jag och Johan bestämmer oss från en dag till en annan att börja cykla Le Peloton och blir ordentligt skändade. Jag får kramp (?!) på uppvärmningen innan Nacka forum och avhängd innan Saltsjö Duvnäs station. Johan klarar sig lite bättre för han har ju faktiskt lite vana av att sitta i källaren och lida några dagar i veckan. Jag får till slut tummen ur att köpa ett bakhjul med Powertapnav, strax efter att jag provat BFF-Johans. BFF-Ivar tar hjälp med lite strukturerad träning inför CX-säsongen 2014 och jag hänger på det tåget under större delen av 2015 med hjälp av Flockhart. Det var som en ögonöppnare för mig, hur struktur och pass med ett syfte kunde ha en sådan inverkan på en annars aero spolform.
Efter det så har allt liksom bara gått ALL IN. Wattmätare, monark och STRUKTUR. Vad f*n hände egentligen? Jag fick faktiskt frågan av Tobbe A när jag bodde över hos dom förra året. När blev jag svetto?
Har alltid sett mig själv som okynnescyklist med termos och baggies, aldrig den där svettiga typen som jag blivit. Har ärligt talat inte reflekterat särskilt mycket, insåg någon gång på vägens gång att jag verkligen gillar att ha mål och att jobba mot dom. Tydliga mål och en väg dit.
Sen ska jag ärligt säga att en crisp söndagsrunda med vänner och frun i snacktempo är förbaskat bra. Nästan bäst. Faktiskt.
Efter förra våren så fick jag fundera lite på vad som är roligt och hur det går att kombinera. Någonstans så fastnade jag i pass, syfte och mål med all cykling.
Illustrativ bild från Finnmarksturen.
Till slut ruttnade jag fram i början på december och klev av allt vad cykel hette tills ångesten över skidresan gjorde sig påmind och monarken fick slita lite för att jag skulle få fart på formen.
Försökte trumma på med Le Peloton under vintern och när mars-april kom. Då, när jag borde vara dödssugen på utecykling så var jag inte speciellt sugen på att vara ute och bli kall och blöt. Kall och blöt hade jag ju varit hela vintern, så jag stannade hemma och inne, skitsmart och bra för den aeroformade kroppen.
Så det gäller att lyssna på sig själv, fundera på vad som är roligt och göra det. Samtidigt gäller det att vara smart för att hitta rätt timing så suget inte försvinner vid fel tillfälle…
Sen, som lök på laxen, så blir man tydligen bra på det man tränar på. Så om det ska vara roligt att exempelvis cykla långlopp, så bör man nog cykla långt på MTB. Eller om man ska få igång benen på cyclocrossbanan så får man träna på att cykla CX.
För min del blir det nog paus från cyklingen efter cyclocross-säsongen är över, med annat som skidåkning och löpning på programmet. Sen blir det kanske något kvalitetspass på monarken per vecka för att behålla något.
Allt för att ha den där PEPPEN fram i vår, det där cykelsuget ni vet. Att se fram emot att rulla i skogen eller den där lite nypiga första landsvägsturen i vårvindarna.
Jag hade tänkt skriva något surt som suddgummi, mountainbikedäck, episkt, trögt och glacial hastighet.
Sen på senvintern pumpade jag däcken och gick från strax över 1 bar till 4 bar i däcken inför efterföljande Le Peloton. Så nu har jag egentligen inte så mycket ont att skriva om däcken. Jo, förresten, jag har vurpat med dom två gånger. Båda gångerna när jag kommit ut på nysnö med blankis under. Vid de tillfällena hade varken jag eller däcken en chans.
Lameller, lameller, lameller!
Vad var det då jag köpte? Jo jag skaffade Continental TopContact II till min vintercykel. Det är ett friktionsdäck från Tyskland som skall rulla lättare än dubbdäck men nästan ha samma vintergrepp. Till min CX har jag sedan tidigare Schwalbe Marathon Winter som rullat några vintrar. Tanken var att alltså att offra väldigt lite för att få i princip dubbdäcksprestanda till en lättare vikt och ett lägre rullmotstånd.
Så här långt har däcken gått ett antal distanspass, från nån timme till fyra timmar i slask och annat skit. Det enda jag har att säga något illa om dom är att jag faktiskt vurpade två gånger med dom. Båda gångerna jag åkte på arschlet så var det på blankis som hade fått sig ett par cm nysnö på sig. Jag är osäker på hur ett rent dubbdäck hade betett sig. Mitt sällskap hade 600+ dubb totalt och stod inte på näsan så visst är det skillnad när man har wolframspets som biter i underlaget. Å andra sidan så rullar TopContact betydligt lättare.
Jag är riktigt nöjd och kommer att cykla med dessa kommande vinter också!
Jag ber om ursäkt i förskott, lång inlägg. Satt och tittade igenom en tråd ett stort MTB-forum nära dig. En återkommande diskussion är demoniserandet av pampväldet inom cyklingen, eller i allmänt tal, cykelklubbar. Speciellt såna där man kan ha vara licensierad och … TÄVLA.
För mig är klubb inget självändamål, så känner nog ingen som är med i en. I veckan var jag ute och hade roligt med mina kompisar, som råkar dela samma intresse och råkar vara med i samma klubb. Eller ja, då var det vissa som representerade en klubb, och vissa en annan.
Vi rejsade på en varvbana en timme och blev trötta, fick massa skratt och kunde njuta av lite cykling när vi såg de andra klasserna.
För några helger sedan körde jag som ensam klubbmedlem Kolmårdsbiken och kunde ändå ha kul med andra entusiaster i startfållan och målområdet.
Ingen av gångerna kände jag ett tvång att vara med i klubben för klubbens skull. Inte ens på årsmötet när vi satt och drack nån öl och körde igenom protokollet.
Inte heller den gången vi körde en roadtrip ner till Göteborg för att cykla i två dagar som licensierade cyklister på en skitig varvbana kände jag obehag, tvång eller ångest. Det var jävligt roligt, blött och lärorikt. Som vanligt.
Min cykling hade säkert bestått och utvecklats utan klubbtillhörighet, spandex och licens men just nu passar det mig. Träning är roligt och tävling funkar med livet i övrigt. Senare i livet kommer jag säkert inte att ha tid med allt detta så jag passar på att hinna med det nu.
Jag ju fick nöjet att prova Vegan under julledigheterna. För mig så var den så bra att jag köpte ett ex av lampan för mtbcykling, löpning och längdskidåkning.
Bygget och lampan
Det ÄR skillnad på en bra kvalitetslampa och de billigare varianterna. Skillnaden kanske mest märks på såna saker som batteritiden men även på att det finns ett tänk bakom hur exempelvis Mila valt att köra ett 14,4 V batteri för att få ner mAh och upp brinntiden till att de har olika optik tillgängligt för olika typer av användning, ex MTB vs orientering. Även bygget är väldigt gediget men förvånansvärt lätt, både huvudställning och lampa. Att de kör med ett stort antal dioder verkar fungera bra, ljuset bli behagligt utan punkter. Inte som lampor med en större reflektor runt en enstaka diod där det snabbt kan bli relativt vasst ljus. Ett förbehåll jag har är att jag inte har testat exempelvis någon Lupine eller Dinotte så jag har bara Magicshine och enklare lampor från Deal-extreme att jämföra med.
Hantering och användande
Var ute en sväng och åkte längdskidor med den på Gärdet, det är en alldeles fantastisk lampa för sånt också. Lampan lös för Kung och Fosterland, såg allas reflexer på några hundra meters håll och H ville hellre att jag åkte framför henne så hon såg spåret än att jag låg bakom och skuggade henne. Selen gör att batteriet inte märks speciellt mycket och lampan är så pass lätt att den inte känns på huvudet. Det enda smolket i bägaren är att stropparna som spänner selen runt bröstet går upp när man stakar satan, kan man däremot åka skidor är det nog inga problem.
Halvljuset på, bra skit
För cykel finns ett litet fäste som går att ta av enkelt. Det funkar fint, enda kruxet är att man behöver en liten fast nyckel och en skruvmejsel för att få loss lampan från huvudställningen. Batteriet är ju platt och avlångt, ganska svårt att få med sig på cykeln så jag stoppade i det i en gammal flaska så jag kan ha det i flaskstället. Funkade helt OK och när jag pratade med Mila det så berättade de att det kommer en liten, billig väska så man kan få fast batteriet på ramen.
Milan med cykelfäste klar för test.
Sen är ju lampan så in i helvete ljus, den är inte riktigt skapt för möblerade rum. Så jag har fått ha en liten Lezyne-lampa på styret bredvid för transport genom stan. Mila berättade att de ganska enkelt kan ställa ner läge 2 (halvljus) till ett grundläggande transportläge så att den går att cykla med. Då får man ett helljus på 3400 lumen och ett transportläge. En möjlig väg framåt!
Vegan gör Erstavik mer upplyst!
Konklusion
Är det värt de extra pengarna då? Ja, det är ju ingen pendlarlampa men om du cyklar/springer/åker mycket i skog och mark under de nio lite mörkare månaderna om året och vill ha en rejäl lampa som passar till det mesta så är det ett bra köp. Är det då värt den mer än dubbla kostnaden mot exempelvis en Magicshine 880? Det är nästan bara du som kan svara på det.
Hade igång den lånade Mila Vega på veckans Le Peloton och jag är riktigt imponerad. Det måste jag nästan vara när den har ett rek-pris på 1,26 riksdaler per Lumen.
Hur var den då på cykeln? Jo, jag fick med ett cykelfäste till lampan som jag fäste på styret som vanligt. Nu kommer det lilla momentet, för lampan är fastskruvad i huvudställningen så att det krävs verktyg, kryssmejsel och fast 7 mm nyckel för att få loss den. Cykelfästet skruvar man fast lampan på för hand och är i sig ett enkelt skruvfäste som är enkelt att ta på och av.
Det platta batteriet var ju en fråga i sig, hur jag skulle kunna få med det på cykeln utan typ helikopter, tuggummi eller gaffa. Svaret blev ganska enkelt till slut, en flaska från Bianchi fick sätta livet till när jag knölade ner hela batteriet i flaskan. Sen satte jag flaskan i stället. Så var det klart! Man kan så klart snygga till det men grundlösningen blev toppen.
Låt mej presentera hr Batteri!
Hur var den då på vägen? Ja, med tanke på att jag blev utskälld av en tant för att lampan var för stark och att en mötande bil slog på helljuset blir jag lite fundersam på om den lämpar sig för möblerade rum. I skogen och på grusvägarna i Erstavik var den alldeles utmärkt, bra ljus och få skarpa kontraster. Ljusbilden är skarp i mitten och mjuknar ut mot kanterna så att den ger ett fint flödesljus också och inte bara en spot i mitten. Ändå är optiken lite ändrad och därmed avsmalnad i denna lampan jämfört med Milas vanliga optik för exempelvis löpning och orientering.
Vegan gör Erstavik mer upplyst!
Batteritiden var heller inget fel på, fullt ös i två timmar utan att det tog slut får anses som MVG jämfört med mina Magishine och fulkineslampor. Trots att det var kallt och jävligt så höll batteriet hela tiden, speciellt med tanke på att det ”bara” är på typ 4400 mAh jmf med det nya från Magicshine som jag köpte som låg på 6200 mAh. Grejen är ju att
I våras köpte jag ett par Chunky Monkey från On-one. Däcket är byggt på Maxxis 2.35-stomme som bland annat används i Maxxis Ardent. Däcket i sig och dess mönster är framtaget av Shiggy i samarbete med On-one.
Däcken kommer i två olika varianter med olika gummisorter, en med ett hårdare 50a-gummi endast och en med två gummisorter, 50a och 42a. Varianten med två sorters gummi har ett kladdigare gummi i sidodubbarna för förbättrat grepp och det hårdare 50a-gummit i mittdubbarna för att det ska rulla bättre.
Jag köpte ett däck av varje, de kostar ju ingenting så jag tyckte det skulle vara intressant att testa däcken. För typ 250 kr st så kände jag att det kunde vara värt en provkörning. Däcken som jag ersatte var två Ardent 2.35 för höst-vinter-vår och bak brukade jag köra ett Maxxis Ikon.
Nu har jag hunnit köra däcken över sommaren och under hösten vilket gör att jag känner att jag kan ge något slags utlåtande.
Fjällcykling med apan
Under sommaren och hösten har däcken funkat suveränt. Lerrens och allt sånt tycker jag duger både bak och fram, å andra sidan finns det ganska lite klassisk kladdlera här. Kan tänka mig att det är annat läge exempelvis på Järvafältet eller på västkusten…Mitt enda förbehåll är det där bakdäcket, speciellt nu i ett halt Hellas.
Bakdäcket är lite som ett klassiskt Continental-däck, helt fantastiskt halt ibland. Å andra sidan är det ett kontrollerat släpp, det också går att köra nästan lika fort som på sommarunderlag.
Snart dags för hala hällar i Hellas.
Fram sköter sig däcket utmärkt, greppet är bättre än med de Maxxis Ardent jag hade på förut.
Något som jag inte ordat ett iota om är vikten, de är ju stadiga pjäser, men jag är riktigt nöjd ändå. Stabila och de går att köra med lågt tryck. Slanglöst har jag inte provat nu när jag tänker men om de är som Maxxis Ardent borde de gå att köra slanglöst hur lätt som helst.
Summa summarum är det ett bra däck, men skulle jag köpa de igen skulle jag köpt det med kladdiga sidodubbar till bakhjulet också. Men med det priset är det ju svårslaget.
Cykeltokig 