Slutet gott, allting gott

Då var sista tävlingshelgen avklarad. Uppladdningen var den bästa, först lite minicamp efter nyår sen var det ett helt annat fokus när vi ”råkade” köpa större lägenhet, sen åkte vi ner för att hälsa på Ida och Anton i Linköping efter jobbet på fredagen.

Vi hängde med I och A en stund innan John Blund kom, sen ringde klockan tidigt som attans. Frukost, sen bar det av till Motala för CX-pokalen och Sweden Winter Challenge! Det var ju inte bara tävlingspremiär för 2017, utan också premiär för ny klubb och nya kläder. AWESOME! #newkitday och allt det där!

Vem är mest taggad egentligen?!

Där var det kallt och hårt på backen, ett par testvarv med dels en lång j-la strand och sen efter att ha varit ute på en åker och snurrat lite går det tvärt upp. Smakfullt!
När starten gick bestämde jag mig för att det var ett bra tillfälle att starta klockan, inte så jättebra. Johan var asnöjd över sin placering bakom mig.

wp-1484806921523.jpg
Johan gasar stiligt i matchande sparkdräkt

 

Sen när jag tog ytterspår uppför den branta backen, så kändes benen rätt OK faktiskt hela vägen upp. Oförskämt bra.

Snabbare än sin egen skugga? Björn!

När vi kommer till hopphindren så känner jag hur bakhjulet lossnade, hängde i kedjan helt enklet. När jag sedan får fast hjulet igen känns det som att alla är framför. Börjar köra rätt hårt för att komma ikapp, lite lätt nybörjaraktigt. Sen lägger jag mig raklång på ett isparti jag VISSTE OM. Luften går lite ur så det var inte mer än att försöka sikta på att komma i mål.

B-klassens överlägsne suverän, Patric!

Väl i mål kändes det otroligt skönt, jag fakking gjorde det. Bärgade andraplatsen bakom snabba Patric i totalen! YEAH BABY! I själva tävlingen sladdade jag in på en blygsam åttondeplats. Snabba CX-oraklet Björn hade bärgat en fjärdeplats, vilken insats! Patric hade vunnit så klart…

Äntligen fick jag kliva upp på den där pallen. Lite svårt att smälta det där och då, efter att ha varit snuddande nära pallen i Täby så var det lite overkligt. Med alla tävlingar i banken kunde jag stryka säsongens första i Göteborg med sämst poäng och putsa resultatet lite. Markus hade räknat ut att vi var tre som hade kört alla tävlingarna i höst. Kändes stort, lång höst och många upp och ner…  Så, en liten extra klapp på axeln till mig, Markus och Johan som åkt alla tävlingar. Tack, hör ni!

Eftersom allt alltid tar mycket längre tid än man tror var det typ dags för damernas start direkt efter prisutdelning. Så H och jag började frenetiskt fixa för att göra henne startklar. Ouppvärmd rullade hon ut på startlinjen, sen var hennes lopp för dagen igång.

De körde snabbt,  snyggt och säkert H rullade till slut tacksamt över mållinjen. En maxpulsövning för henne också.

Frun håvar in pallplatser

Sen det bästa, en pallplats till för familjen! Vilken helg! Vi åkte tillbaka till Linköping och softade med I och A resten av dagen innan vi styrde mot norr på söndagen.

Motala-tävlingen var en höjdare, banan lämnade ingen oberörd och att sen få mumsa raggmunk efter var ju finfint. Även om vi svurit oss fria från rött kött och socker i januari så fuskade vi medvetet med en klick lingon på. Så gott efter en heldag i den friska luften!

Hatten av till alla, det har verkligen varit roligt i höst. Jag döpte ju klassen till Klass Beige, efter hösten är jag nog mer inne på att den är Klass #BFF helt klart. Alla är glada och goa runt banan, sen är det hård och rättvis körning under 40 tävlingsminuter.

 Foto: Hanna och Magnus 

Håll käften-loppet Snapphaneturen

”Var är alla gnällspikar som piper över grusvägsrallyn” tänkte jag. Detta loppet gav ju inget gratis, inte ett skit, inte en meter.

Allt började egentligen med att jag bestämde mig för att köra, sen passade det jättebra med H, hon skulle åka bort för att jobba så jag blev gräsis! Björn hade blivit rekommenderad loppet som ett TRUE och RADICAL stiglopp bland alla andra grusvägsrace. Jävlar vad han fick så han teg, och jag också för den delen.

Roadtrippin!
Roadtrippin! Fortfarande glada och förväntansfulla!

Nytt för i år var indelningen i loopar, först en startloop som gick upp på en av åsarna, sen tillbaka in genom målområdet och iväg ut på de mer klassiska stigarna som kom i lite olika ordning.

Peppade och förväntansfulla!
Peppade till tänderna!

Efter ca 25 km kom ett parti på runt 5 km med korta svängar ut på grusväg och sen in på rotmattestigar de lux, riktiga håll käften-stigar, där cykeln bara hoppade. När jag äntligen fick upp farten stack stenkista efter stenkista upp sina fula trynen och jag fick leka #trenduro-stuntman.

Det släppte det av och blev lite mer lättåkt men det var långt ifrån enkelt. Ett tag hade jag en dipp och funderade på varför jag cyklade här. Nån gång behövdes ju faktiskt lite grusväg. 😀

Här nånstans slog jag och Lars sällskap, en glad fyr som bodde i Malmö, var från Danmark och körde för Sävedalens CK. Slå det om ni kan! Vi höll sällskap och humöret uppe på varandra fram till sista backen upp till endurospåren där han var piggare så jag sa till honom att släppa på. Rullade i mål ett par minuter bakom Lars, benen stod rakt ut.

Danskjäveln var en trevlig prick!
Danskjäveln var en trevlig prick!

Björn kämpade sig in några minuter bakom mig. Han hade fått bekänna färg på alla rotmattor och stenkistor; det tekniska loppet hade tagit ut sin rätt ändå rullade vi båda in helt OK tider!

Jönsen till vänster, han med koll på hur man ser ut vid målgång till höger.
Jönsen till vänster, han med koll på hur man ser ut vid målgång till höger.

Sen hoppade vi ur kläderna och svalkade oss i Finjasjön innan vi brände norrut. Både var ganska ödmjuka efter mängden stig vi trampat oss genom.

#badfie?
#badfie?

Tack för ett fint lopp, massa finstig staplat på varandra! Idag är jag inte så lite ledbruten och ser fram emot att kunna stupa i säng efter dagens pass.