Lärdomar från en CX-säsong

Nu är ju säsongen inte riktigt över med en tävling kvar, men jag har ändå börjat fundera. Det som har gått bra är ju tävlingarna och att allt har hållt ihop, PEPPAR PEPPAR. Nästan inga mekaniska fel och brister har gjort att jag kunna köra alla tävlingar, det har varit form och teknik som fått avgöra.

dsc_0029-1
Det är dåligt för resultatet att gå på röven.

Inför denna säsongen la jag om träningen helt, gick nästan bara på kvalitet och släppte av all mängdträning så jag kunde återhämta mig mellan passen. Detta gjorde att jag hade en fin topp när jag under fem tävlingar kunde klocka in fyra fjärdeplatser. Inte helt dumt!

Skärmklipp.PNG
Som bloggat, detta lever jag med…

Konsekvensen blev också att jag inte fick i mig riktigt den mängd träning som jag vant mig vid under året. Ser man på min träningsbelastning (som jag vet man ska ta med en nypa salt) så är inte två kvalitetspass och tävlingar varannan, var tredje helg så blir det för lite.

Detta slog mig när jag varit i Malmö, att den träning jag gjort inte längre räckte när säsongen löpte vidare så formen var på neråtgående helt klart. Borde kompenserat avsaknaden på tävlingar med fler kvalitetspass. Lätt att ta med sig framöver!

14717318_1128471907206975_908721250878877751_n.jpg
Hjulen ner verkar inte ha varit min grej.

Något jag tycker är lätt är att faktiskt köra passen, sen är jag kass på vad som ska köras när på säsongen och att trappa ner träningen inför en tävling. En annan svår sak är att veta hur jag får ihop två tävlingar en helg, träna ordentligt under veckan och sen trappa av ordentligt för att sen köra en helg med tävlingar till. Säkert sånt som man lär sig på sikt.

Till sist vill jag bara slå lite på egen trumma, jag har varit i så bra form som jag har kunnat. Det har varit jätteroligt och jättejobbigt, som en CX-säsong ska vara! Mina placeringar har varit mycket bättre än vad jag trodde jag kunde uppnå. Officiellt mål var topp 15 i serien, inofficiellt så var det topp 10, jag verkar sluta topp 3 oavsett vad som händer i helgen. Känns sjukt stort! Tack alla i CX-familjen för en fantastisk säsong, jag har haft så så roligt! Sen att min H bestämde sig för att testa, och fastna för CX var ju bara så roligt!

Nu kör vi älskling!

ÅRET!

Nu i dessa tider är det ju poppis att sammanfatta året.

DCIM113GOPRO

Jag har ju varit med om så mycket detta året så det är svårt att greppa, så här kommer några highlights med en given ordning! 😉

Gift! Vem kunde tro det?! BOOM!

Sen har det ju så klart hänt massor med bra saker som jag glömt. Tack alla för ett fint år så här långt, ser fram emot 2017, ska bli kul!

All in

Som en uppföljning på tankarna kring min resa så började jag tidigt i somras skriva och fundera. När jag blir intresserad av något har jag svårt att hejda mig. Jag brukar gå all in. Samtidigt har cyklingen varit ett konstant intresse sedan mellanstadiet, minst.

När jag för några år sedan tröttnade på att harva runt och bestämde mig för att bli lite bättre, fast långsamt, så började jag leta efter ett sätt att få struktur i min träning.

capture
Så här kan man se på världen

Efter ett par veckor på paradisstränder i Costa Rica så gjorde jag mitt första fystest sedan lumpens mönstring. Fick reda på tröskelwatt och att min vikt drog ner VO2max så jag kunde väl snällt beskrivas som halvdöd på platten och avliden i uppförsbacke. Hade ingen aning om det var bra eller dåligt, men en utgångspunkt.

Snabbspola lite fram, jag och Johan bestämmer oss från en dag till en annan att börja cykla Le Peloton och blir ordentligt skändade. Jag får kramp (?!) på uppvärmningen innan Nacka forum och avhängd innan Saltsjö Duvnäs station. Johan klarar sig lite bättre för han har ju faktiskt lite vana av att sitta i källaren och lida några dagar i veckan. Jag får till slut tummen ur att köpa ett bakhjul med Powertapnav, strax efter att jag provat BFF-Johans. BFF-Ivar tar hjälp med lite strukturerad träning inför CX-säsongen 2014 och jag hänger på det tåget under större delen av 2015 med hjälp av Flockhart. Det var som en ögonöppnare för mig, hur struktur och pass med ett syfte kunde ha en sådan inverkan på en annars aero spolform.

Efter det så har allt liksom bara gått ALL IN. Wattmätare, monark och STRUKTUR. Vad f*n hände egentligen? Jag fick faktiskt frågan av Tobbe A när jag bodde över hos dom förra året. När blev jag svetto?

Har alltid sett mig själv som okynnescyklist med termos och baggies, aldrig den där svettiga typen som jag blivit. Har ärligt talat inte reflekterat särskilt mycket, insåg någon gång på vägens gång att jag verkligen gillar att ha mål och att jobba mot dom. Tydliga mål och en väg dit.

2016-07-19 19.23.32.jpg

Sen ska jag ärligt säga att en crisp söndagsrunda med vänner och frun i snacktempo är förbaskat bra. Nästan bäst. Faktiskt.

Sentimentalt

Efter ett PM får en pelotonare så började jag fundera lite, inlägget blir nog mer för min egen del än något annat och rätt sentimentalt. Varning utfärdas. 🙂

Jag har väl egentligen alltid cyklat, redan i mellan och högstadiet kajkade jag runt på alla möjliga cyklar. Det gick till och med så långt att jag blev satt på en lövad cykel på studenten och fick cykla de sista 500 m hem längs grusvägen till föräldrarnas hus. Anno 1996.

Efter flytten till Skåne stannade cyklandet av, speciellt efter jag flyttat ner och fått min fina ParkPre stulen. Hittade tillbaka och började cykla på nytt, med vissa undantag. Under ett par år där någonstans på slutet av min tid i Skåne så cyklade jag extremt lite. Var nog väldigt trött på det alternativt att jag hade annat att göra? Jag ägnade mig mycket åt datorer, för god mathållning och ett stillasittande liv.

P1000344.JPG
Cykling på åsarna runt Borås med Oscar, anno 2007

När livet började gå tungt våren innan jag flyttade upp från Skåne började jag röra på mig igen, morgonpromenader och cykel 18 km till jobbet i Malmö. När jag landade i Stockholm gled kilona av mig och jag har i princip gått ner eller stått stilla sedan 2008. När jag slog viktrekord så låg jag på 122,5 kg runt 2005-2006. Idag ligger jag på 92 kg i runda slängar så det är väl 30 kg ner på tio år. Största chocken var nog när jag skulle köpa bröllopskostym och kom hem med en 152, jag som alltid haft storlek 58!

P1030051.JPG

Trots min storlek så har jag nog haft en självbild som motsvarar den kropp jag har nu, det låter säkert lite sjukt men jag har inte backat ur en semester i alperna trots 110 kg på vågen. Sen är det nog mer brist på självinsikt som gjort att jag åkt på såna semestrar och inte riktigt fattat vad jag gett mig in på.

Eller åka ner till Belgien för att motionsrejsa sig runt kända backar och kullerstenspartier. Ofta var jag helt slut, men det gick ju? Å andra sidan väntade Johan snällt efter varje uppförsbacke så vi kunde truppa vidare ihop bland åkrar och koskit.

20120331_161236.jpg
Flandern runt med Johan, Tille och Rising Force. Gäller att inte gå tom på kalorier…

Det är alltså rätt bra med brist på självinsikt. Jag tror det har varit viktigt för min egen del att inte känna mig nedslagen eller begränsad av min storlek. För att hantera detta har jag allt eftersom fått lära mig att skapa en  tilltagande nivå på ångest och självinsikt, helst en bit från målet så jag får lite fart. I våras började jag nojja rätt tidigt om Vättern och cyklade mil efter mil under april-maj för att få hanterat min tilltagande ångest över sub8. Skodagänget rullade över mållinjen i Motala med god marginal och jag var precis så kokt som jag trodde jag skulle vara. Av olika orsaker.

2016-06-18 13.10.21.jpg
En fokuserad stund inför starten med bästa Skoda.

Vad vill jag då säga, inte mer än att allt liknar mer marathon än ett sprinterlopp. Sen händer vissa saker för att man är envis och trägen, andra händer helt slumpmässigt. Som att jag och Hon skulle springa på varandra på en personalfest, för lite mer än fyra år sedan.  Vi har varit envisa och trägna tillsammans och Hon utmanar och stöttar mig varje dag. Tack älskling för allt! ❤

DSC_0001.JPG

Alpentraum

Sitter och drömmer, alla vackra bilder från vänner som är på cykelsemester i alperna gör mig helt snurrig. Speciellt förra veckan när ett gäng var nere och cyklade La Marmotte och utgick från Le Bourg-d’Oisans där vi var och snurrade 2011. Riktigt läckert så klart!

image004.jpg

Bara cyklingen upp till Berard och den lilla dalgången gjorde ju nästan allt slit värt det!

Var ju iväg 2011 och 2012, det var ju så klart helt magiskt, nästan så att man brast ut i sång lite då och då.

Vi cyklade upp och tittade på när Kessiakoff stred om den prickiga ledartröjan över Glandon och Croix de Fer året efter.

DSC_0247.JPG

Jäklar vad trött jag var när jag kom upp, vem kunde tro att det var så jobbigt att cykla upp?! Skitbacke!

Att se alla stigningar vi gjorde på bild ser så härligt ut, ett år bodde vi i Briancon vilket var superfint. Att ha tre-fyra stigningar mer eller mindre utanför dörren var riktigt lyxigt. Sen att bo i lite mer än en sovande alpby på sommaren var inte dumt heller, där fanns gott om restauranger och caféer. Vi hittade en fin bar där de hade Affligem och annat smarrigt. den brittiske bartendern kallade oss för cunts eftersom vi kom in och bytte till TdF när han kollade på Franska Öppna. Alltid lika diplomatiska.

DSC_0319.JPG

Ett numera ganska klassiskt ögonblick när Kessiakoff spurtade om Rolland!

P1030021.JPG

Johan njöt nog lite av cyklingen också, denna gång på väg upp till fikat längst in i Berard innan vi vände tillbaka för att käka och kolla på slutet av etappen i ett litet plåtsjapp som hade kall öl och pasta framför storbildsskärmen.

image007.jpg

Som jag längtar dit, det kan vara så att jag MÅSTE dit nästa år och cykla…Nu med 15 kg mindre vikt att släpa på och lite mer ork så borde det bli lite mer uthärdligt än de två tidigare gångerna. 😀

 

En bra vecka på cykeln, ändå

Efter Kolmårdsbiken förra helgen så var jag nog lite trött, men det var ju bara på det igen som gällde. Körde ettor i Hammarbybacken med Jonas på måndagen och fick några fina slingor i skogen visade av Fredrich efter jobbet på tisdagen.

Sen var det ju Pelotonen och jag kanade av som siste man vid Nacka Forum, nesligt men så går det. Benen hade inte riktigt fått vila upp sig efter långloppet så det blev till att bita ihop. Eller ja, bli avhängd, men i andraklungan gick det lugnare när de sopade upp resterna. Vid det här laget var jag lite lätt gnällig och modstulen. Men PROJOHAN orkade ju haka på hela vägen runt med Peloton så vi firade lite extra för honom på frukost!

Torsdagen startades med 30 underbara skitminuter på trainern före frukost med efterföljande spurter. Lagom spak till  att fira Valborg och nu börjar det kännas ordentligt i kroppen. Trött, så trött. Just de där 30 min passen med malande på ungefär samma motstånd är nog de jobbigaste.

Hoppsan!
Hoppsan!

Mitt hjärta tränar inför Halvvättern så vi tog med cyklarna till Roslagen och fick en fantastiskt fin fredag i sadeln. Vägarna runt Hallstavik och Grisslehamn är riktigt fina cykelvägar och inte speciellt trafikerade.

Stämpling halvvägs på Singö
Stämpling halvvägs på Singö

Vi klarade av både en Fanta ute på öarna norr om Grisslehamn och glasskalas på Väddö innan vi vände hem. Var riktigt glad för H som stämplade in 9 mil i träningsdagboken som ingenting! Idiotgarminen åt upp passet återigen. Det verkar som att den inte gillar att logga filer samtidigt som jag kör efter en förinställd bana.

Avslutningsgravel hem till gården
Avslutningsgravel hem till gården

Lördagen ägnades åt vila och annan dekadens. Jag var otroligt trött och inte helt med i matchen, låg mest raklång i soffan eller med fötterna på fotpallen hemma.

Sen blev det cykling igen på söndagen, denna gången med lite glada gubbar som tuffade runt i Hellas. Fika gjorde vi extra tidigt så att vi fick det avklarat. Sen visade det sig att klant-jag inte efterdragit bulten i vevpartiet så den glappade upp och Johan fick återigen putta mig hemåt. Förra gången han gjorde det så drog jag av växelörat på Åvavägen. Då var det betydligt längre hem… Fredrich ville också visa på manlig vänskap så han puttade också bäst det gick… Stort tack grabbar! Nu ligger en 10 mm nyckel framme.

Retrospektiv 2013

Vad har jag lärt mig under 2013? Inte mycket, men vad har jag uppskattat?

  • Alla riktigt roliga kompisar som står ut med mig och de nya som jag lärt känna under året som gått. Johan, Rikard, Johan igen, Johan igen och alla andra jag glömt.
  • Alla vänner som ställde upp när jag åkte med i en lavin och som stod ut med mig under den sex månader långa rehab-tiden.
  • Resan till Belgien för att inte köra Liege-Bastogne-Liege utan det slutade med en 13 km löprunda i backiga Liege.
  • Siljan Runt var startskottet på våren som blev fyra månader försenad efter att ha fått två skruvar i skulderbladet som en följd av min lavinolycka.
  • Motionsloppen efter Siljan var toppen, Mörksuggan, HHXC och Bockstensturen är alla utmärkta lopp. Det sista var riktigt vidrigt med klungkrascher, 2 cm smacklera på toppen och en för tung utväxling.
  • Tour de Rapha var en av de Bra Cykelturerna under året, andra var Lida – HBB och Handen – Hellas.
  • Cyclocross-cupen och CXSM där jag blev 18:e man över mållinjen på H30. För att inte tala om alla underbara tävlande, arrangerande eldsjälar, CKCX och alla som kom för att se oss kämpa!
  • Utmaningen med Le Peloton som fick mig att gå upp alldeles för tidigt för att ta ut mig fullständigt redan före jobbet nästan varje onsdag under hösten

    Dags att vända blad
    Dags att vända blad