Fram på vårkanten, efter att ha suttit i källaren och trummat så brukar jag bli lite så där stursk. Tänker att jag är nog minsann lite starkare än jag var förra året vid den här tiden.
Är jag inte lite snabbare och snyggare också?
I onsdags var det dags för lite skojfriskt rejsande i Årstaskogen, man hade bjudit in till Årsta TT vilket jag missat tidigare när de gått av stapeln så det var jätteroligt att kunna vara med.
Trettiotalet ystra skogsmullar ville rejsa
Lite osäker på om det fanns något i tanken så det var väl bara att gasa tänkte jag. Jonas och Per hade tagit sig dit för att får köra skiten ur sig också. Konstigt hur villig man är att gasa så fort man får någon framför sig eller bakom.
Det höll väl drygt ett varv innan formen och ovanan att ligga på rött länge gjorde sig påmind. Lite samma sak varje vår, känner mig källarstark och sen känns det plötsligt som om jag tränat helt fel sak…
Trött som en trasdocka i mål. (Tack för bilden Jan!)
Lungorna satt på utsidan redan efter halva första varvet, sen ägnade jag sex varv åt att fundera på varför jag valde att köra åtta varv och inte fem varv. Sen var det målgång. Mycket efterlängtad. Väckarklockan gick nog inte att snooza mer för det där var jättejobbigt.
I vår och sommar har jag tuffat runt utan sänkstolpe och med lite snabbare Racing Ralph på min Camber. Den blir lite peppigare och lättare med snabbare däck, inbillar jag mig.
Tänkte skruva tillbaka sänkstolpen och kränga på Magic Mary/Nobby Nic som gick hela vinterhalvåret. Eller ja, hela och hela, de få turer jag kom ut på MTBn då.
Blir bra, för då blir det lite roligare utför när det går att komma bak ordentligt och sen kan man gå ner i tryck med stabilare däck så greppet blir så där gött!
Vafalls tänker ni nu, MTB mitt i CX-säsongen?! Ja, alltså man måste ju peppa lite på alla cyklarna nu när det börjar bli mörkt. Så att piffa till Cambern så den går genom vintern om det håller sig hyffsat känns som en fin plan när jag får en timme över.
Ja, då var det gjort! Åkte till Finnmarken för att köra årets första mountainbikelopp, det var vansinnigt roligt. En av de bästa sakerna med hela helgen var att en av mina största supporters, farsan, var med upp och det blev en gubbhelg (grabbhelg känns lite krystat)…
Far som ville ut och få lite ledigt åkte upp redan på fredagen från västkusten, det hjälper ju att vara pensionsmässig med ledigheten också så klart. Sen anslöt jag på lördag efter lunch och just när jag skulle känna lite på benen så kom världens skur. Jag pratar givetvis syndaflodsvarning. Skönt att få börja lördagen med sanering av cykel och skor och allt.
Söndagen grydde med lätta molnslöjor över Ludvika och kvicksilvret steg. En rätt tidig frukost och iordningställande av grejerna gjorde att jag kunde rulla ner till starten och vara där en timme innan.
Plötsligt ljöd startskottet och starten går som ett ryck. Det känns som skit, benen skriker och det piper i lungorna. I Hammarbacken kan jag försöka ta en bra takt uppför och hittar till slut något slags slut.
När jag kommit nerför den långa grusvägen bakom backen ser jag att klockan inte räknar upp, startar den då istället så jag tappade några minuters loggning. Inte hela världen.
Dagen är varm, det är vackert och torrare än jag trodde i skogen efter lördagens skyfall. Tiden går fortare än jag först föreställt mig och kilometrarna tickar upp i ganska rask takt. Kunde faktiskt inte bli bättre förutsättningar!
Fortfarande rätt stark vid langning i Brunnsvik (Foto Eva)
Pappa stod vid Hammarbacken på vägen tillbaka och jag fick en ny flaska, sen bar det av igen. Såg att jag hade ett gäng som kom bakifrån så jag väntade in dom lite. Uppför Högberget kände jag mig fortsatt stark så jag kom rätt lätt ikapp de som jag sällskapat med innan jag stannade för langning.
Efter det så dör benen. De blir som såna telefonstolpar som tillverkas där vid Lyviken i Ludvika. Inkl kuprinol och extra allt. De stumnar så fort jag försöker köra på lite. F*n vad förvånad jag blev!
Är på gränsen att kliva av då men kan bita mig kvar i den klungan jag sladdat med i större delen av loppet. Ända fram tills det blir stigar och brötigt, sen långa uppförslut, då dör benen igen och igen. När jag ställer mig upp skvallrar krampkänningar i knäna att benen börjar mycket riktigt ta riktigt slut. Snurrar på lättaste växeln uppför Leos backe i Hagge och försöker se ut som att det är ok. Måste varit bra kokt förra året också för då gick det en hel minut långsammare uppför just den backen. Ser jag på Strava så hade jag 25,1 km/h i snitt fram till efter Högberget och 21,8 efter så ”något” hände ju. 😀
Rullar lättad i mål, 11 minuter bättre än förra året vilket gav en 22a plats så här på mitt sista år i H30. Det märktes att jag inte kört så mycket MTB i år och speciellt inte på den intensiteten som behövs för att känna sig stark i alla 68 km, eller är det en utopi…?
Det var också roligt att träffa Andreas och Yvonne bakom The Summit MTB som råkade bo på samma hotell. Nästa tävlingsutflykt i spenaten blir nog Västgötaloppet, det ska vara rätt otekniskt och lika backigt säger dom, så då får man väl trycka på lite mer för att orka ligga med långloppsraketerna.
Som av en händelse rullade jag förbi Fiskartorpet på väg hem från jobbet för ett tag sedan och testade nya dragningen av MTB-banan vid Fiskartorpet.
Var dit en sväng tidigare i våras men då hittade jag så dåligt att det inte blev något direkt flyt.
Sedan dess har det tillkommit både skyltar och en ny slinga som lägger till över tio minuter slingrande stigcykling. Riktigt roligt och så jobbigt! Aldrig en platt minut, antingen så svänger det eller går upp och ner. Eller båda samtidigt i någon klurig serpentin uppför.
Körde två varv och på det andra kunde jag öka lite mer, tyvärr ligger ett stort träd över spåret på ett ställe, så flytet blir lite lidande. Å andra sidan kunde jag öva mina cyclocross-färdigheter där och ta ett smidigt (nåja) lyft över.
Det nya tillägget var ungefär lika långt som hela den gamla slingan så inkl allt blev det över 20 min stök och stig.Så jobbigt men nästa gång ska jag f*n i mig gasa lite mer! Sjukt rolig träning och tekniskt så det inte går att slappna av. Man får försöka vara smidig och gasa, försöka alltså. För det mesta kändes det som att jag körde på allt. 😀
Nu när det är så fint väder så föredrar jag faktiskt att köra landsvägscykling, det kan ju bli rätt kladdigt i skogen när luften står stilla och dallrar.
Men nu är det två veckor kvar till Finnmarken och jag får försöka skärpa mig och lufta Cambern. På måndag blir det nog MTB-TT vid Äventyrsbanan, ska bli intressant att se om benen funkar till något jämfört med förra året, sen blir det nog ett par Pelotoner för att få upp flåset och kanske en distansrunda till helgen. Alternativt att jag byter en Peloton mot mer MTB så jag får kört ihop lite teknik också, vill ju inte känna mig som Bambi.
Man blir glad av bra väder och rolig cykling!
Förra året missade jag tretimmarsgränsen med 56 retliga sekunder, nu hoppas jag på ungefär samma förutsättningar men att jag orkar pressa mig under tre timmar.
I år kommer pappa med upp till Ludvika, det ska bli kul att ha med honom som moraliskt stöd och lite support runt tävlingen. Sjukt kul att kunna dela helgen med honom!
I höst när jag gifter med ❤ och åker till Italien går två fina långlopp som ni inte får missa Snapphaneturen och Bockstensturen. Det är två lopp som jag verkligen gillar. Snapphanen utanför Hässleholm är verkligen ett backigt och stigigt hållkäften-lopp och detsamma gäller nog nu när jag tänker på det för Bockstensturen.
Snapphaneture: jönsen till vänster, han med koll på hur man ser ut vid målgång till höger.
Snapphanen går igång direkt med en snabb startvända och sen börjar det med i princip ihållande stig fram till målgång. Den nya sträckningen från förra året var toppen tyckte jag med tre loopar!
Bockstensturen är jobbig på sitt sätt med 10-15 snabba km inledningsvis och sen Åkullaskogarnas berg- och dalbana tills det är dags att trampa ut till kusten igen.
Lerinpackningen brukar normalt ske på Apelvikens kurort.
Har du möjlighet att cykla något eller båda loppen så rekommenderar jag verkligen dom, de är alldeles fantastiskt roliga lopp med mycket stig och är en fin utmaning.
Eftersom kompisen Oscar blivit västgöte på riktigt sedan en tid tillbaka pratade han om att cykla Västgötaloppet i Ulricehamn. Det verkar ju jättetrevligt och jag är väldigt sugen på att cykla det, ligger rätt bra i tiden också. Sen september kan ju antingen vara jättefint eller så kan det vara rent kaos, kul oavsett!
… nu är du här! Behöver jag säga att det var superfint i skogen med lite vitt och det mesta fruset? Stumma ben men fint som snus, det verkar gå att cykla i år också!
Det var lite som silly season i skogen, vi byttes av och var nog inte alla samlade någon gång. Ivar, Johan och Fredrich kom med på morgonen, sen lämnde Fredrich oss och vi tog oss över till Hellasgården för att möta upp Björn och Viktor.
Sen rullade vi lite till längs Gröna innan jag och Johan svängde av mot civilisationen.
Som jag nämnde i lördags så har jag gjort en liten uppdatering på hjulsidan. Först och främst så har jag funderat på vad jag ska ha för höst/vinter/vårdäck på Cambern, de Maxxis Ikon som gått hela sommaren var lite väl hala när det började bli lite blött…
Svettas Stans under högtryck!
Sen blev det liksom en snöbollseffekt, jag lovar!
Till slut hjälpte Markus mig att virka ihop hjul med fälg från Light Bicycles på DT-nav, DT Comp och alunipplar. Hjulen vägde nästan precis 1 600 gr vilket var en lättning på nästan 200 gr mot Rovalhjulen.
Väl hemma tejpade jag ett lager med Stans gula tejp, i med ventil och på med däcken. Efter att ha skakat hjulen lite så vätska i så satte sig skarven mot kanten och de poppade upp som ingenting, med fotpump! Jag har nog inte varit med om något lättare, jag brukar få gå och använd patron eller kompressor.
Mary fick förtroendet för styrningen…
Däcksvalet blev en återgång till Schwalbe, efter att ha vänstrat lite med Maxxis, både Chunkey Monkey som de tillverkar för On-One och deras egna Ardent och Ikon.
… och Nic står för driftigheten bak.
Efter att ha scrollat metervis med forumtext om olika typer av däck så såg jag att Magic Mary/Nobby Nic var en möjlig kombination så jag slog till på en omgång såna i kladdigt trailstargummi. Som kronan på verket gick jag ner från 200/180 till 180/160 på bromsskivorna för att få lite modulation på XT-bromsarna.
Bred fälg ger en fyrkantig och fin profil!
Efter ett en premiärtur på ett par timmar får jag säga att jag är väldigt nöjd. Nya Nobby Nic sög sig fast fantastiskt bra i underlaget, enda gångerna det släppte var när jag fick lite för mycket vikt på framhjulet.
Magic Mary fram var en ganska stabil madam, hade 1,5 bar och däcket kändes rätt stumt trots det låga trycket. Skulle nog kunna gå ner ytterligare för ren stigcykling, det var inget tillstymmelse till genomslag utan jag började fundera på om däcket var lite för köttigt för Hellas, eller cyklar jag bara för långsamt? Kanske för van vid sladdriga XC-däck efter en sommar på Ikon?
Hjulen i sig kändes riktigt bra, höll spåret fint och spårningen som jag känt ibland när jag provocerat mina Roval Fattie utför i kurvor var borta.
Efter en höst på crossen och racer kom jag äntligen ut i skogen och bökade. Cambern hade fått en ansiktslyftning med hjul, däck och faktiskt en storlek mindre bromsskivor.
Sällskapet var så klart toppen med Anders, Christopher och Klas. Underlaget var förvånansvärt torrt ändå och 10 grader mitt på dagen i december. Har vi kört för mycket eller för lite bil? Kanske ska beställa fler cykelgrejer från sydostasien så att tempen går upp lite till så man kan köra kortkort året om?
Fotoposerande vid en sjö (Foto: Anders E)
Vi kryssade oss ut mot Kärrtorp och svängde sakta men säkert vänster hela tiden. Vid Corona lämnade Christopher oss för familjebestyr och vi tuffade en halvtimme extra på vägen hem över Roswell och Tre Amigos.
Väl tillbaka avslutade vi med en macka och kaffe på MJB med efterföljande tvätt hos Anders. Top notch som vanligt!
Snart går bilen ner mot Eksjö och det innebär tävlingshelg. Två av fyra tävlingar skall bockas av i årets Swecup. Ett år som inneburit en hel del träning, kanske inte fler timmar än förra året men med ett helt annat fokus och en helt annan kvalitet som följd.
Totalt sett är jag riktigt nöjd, mitt SM i cyclocross gick bra och jag är nöjd med min placering. Det är långt kvar till de allra snabbaste cyklisterna och jag är bara på mitt första år med lite seriösare träning så jag känner inte att jag behöver skämmas för något. I Swecup har jag kunnat harva nere i slutet på A-klass vilket är ett bra lyft jämfört med förra året där jag kände det som att jag prenumererade på sistaplatsen på den dåvarande Superklassen.
Försöker gasa i Stora Skuggan. (Foto: Andreas Nyström)
Det som jag faktiskt är mest nöjd med är min Bockstenstur, som jag kört flera gånger tidigare, både hela och halva varianten. I år så var det ömsom uppehåll och ömsom överfallsregn så jag fick mata på bäst det gick. Väl flera dagar efter målgång insåg jag att jag fått en silvermedalj eftersom jag var 110:e man i mål och 26a i H30. Kändes ganska häftigt, jag trodde jag skulle komma absolut sist i tävlingsklass, typ.
It’s a dirty job…
Det har också varit otroligt lärorikt, inte minst det här med att lära sig om kroppen och hur den funkar inför, under och efter tävlingar.
Cykeltokig 