Igår var det mer Kepscup, Södertälje CK bjöd upp till dans vid Ragnhildsborgsbacken. Ja, det där säger man ju inte ostraffat så jag kallar det för Mäkarbadet framöver!
Johan och jag satte av med cyklar på kroken, H kände sig inte riktigt OK så hon tog en välbehövlig sovmorgon.
Utöver övermogna selfies bidrar jag med en screengrab från Robert Skeppströms film från starten. Barbent med SCSCKs stolta färger!
Starten då, jag och Johan peppade varandra till att ta av allt och rulla ner till Mäkarbadet ca 20 min före start. Där stod vi och huttrade i snålblåsten och såg isen slås sönder mot sandstranden. Hade inte vi lämnat CX-säsongen?!
Nåväl, tids nog gick starten uppför världens längsta asfaltsbacke. In i skogen och MAYHEM när alla skulle uppför samtidigt. Jag borde krutat på mer i starten så jag inte kom bakom så många som ville upp samtidigt men man lär sig.
Väl uppe på varvet så var det bara att köra så hårt det gick och välja omkörningarna. Tajt och tekniskt bitvis gjorde att det blev lite gåsmarsch i skogen. En skön lirare från en klubb i blått åkte runt och skällde på oss andra för att vi var i vägen i skogen. Väldigt festligt, så klart.
Annars kändes benen rätt ok, bättre än förra gången, vilket får ses som ett fall framåt.
När jag kom hem var jag helt tom, lite fika i bilen var tydligen inte tillräckligt. Eftersom det var våffeldagen så hade H brassat våfflor och vi mumsade tills allt var slut! Sen gick vi ner och drack en kaffe på Le Mond med Pentons somhade lunchat efter en runda ut till Ekerö.
Vi cyklade faktiskt förra helgen också, en hel del! Ligger lite efter med bloggandet eftersom livet i allmänhet verkar snurra på oavsett vad man går!
Först, på lördagen så skulle Johan och Atle ut för att prova Atles nya och snabba mountainbike. Jag och Hanna hakade naturligtvis på för att beskåda underverket. Atle kämpade som värsta MMA-fajtern mot pinnar och reglage, segrade så klart!
Sen var det dags för vårens första Kepscup i Täby på Löttingekullen. Banan har typ 80 hm totalt fördelat på två rejäla backar. Utöver dom där backarna finns två utförsåkningar som är lite brötiga så alla fick något.
Med en första rull genom banan så visade det ju sig som jag kom ihåg att Täby-banan är ”rätt” teknisk, både startbacken upp och sen genom stenkistan på baksidan direkt efter.
Vi var fyra från SCSCK som kom och körde på den ökända Löttingekullen, jätteroligt att vara ett gäng som kommer ut och kan peppa varandra inför. Extra roligt att ha med H, som på cyclocrosstävlingarna!
Som vanligt är det sjukt kul att vara igång men jag vet inte om prologhostan är efterlängtad…
Mys är ett bra ord, vi myscyklade i skogen halva SCSCK-familjen med vänner igår och idag spontanrullade jag och #BFF-Johan en mysig sväng.
Igår var det rena propagandacyklingen med fläckvis is och resten torrt och greppigt i skogen. Det är ju rätt fint när 1) lerhålen är frusna och 2) frun är med så vi kan köra lunch-fika-CX as we go along efteråt. En MYCKET bra dag helt enkelt. Tack alla! ❤
Av någon anledning nynnade jag på Gary Moore hela dagen.
Idag kom jag ut före frukost med Johan som ville komma ut och få lite friskluft innan han skulle iväg så det var tur att vi bara rullade en kort sväng, annars hade jag nog gått i däck. Mestadels cykelbanor med lite #gravel på, och lite äkta fin-#gravel här och var. Vårvindarna peppade oss att tro att vi var något ner till Tyresö, den låg på oss minst lika mycket hemåt för att visa oss att vi inte är något.
Johan visar och förklarar hur lätt det är att ta av ett bakhjul med genomgående axel.Allt som allt så var det en mycket mysig helg, mitt i all visningshets, så fick vi en mysig oas i skogscykling så vi var så där behagligt trötta hela dagen igår. Idag tänkte jag nog inte vara bättre…
Ja, då var det gjort! Åkte till Finnmarken för att köra årets första mountainbikelopp, det var vansinnigt roligt. En av de bästa sakerna med hela helgen var att en av mina största supporters, farsan, var med upp och det blev en gubbhelg (grabbhelg känns lite krystat)…
Far som ville ut och få lite ledigt åkte upp redan på fredagen från västkusten, det hjälper ju att vara pensionsmässig med ledigheten också så klart. Sen anslöt jag på lördag efter lunch och just när jag skulle känna lite på benen så kom världens skur. Jag pratar givetvis syndaflodsvarning. Skönt att få börja lördagen med sanering av cykel och skor och allt.
Söndagen grydde med lätta molnslöjor över Ludvika och kvicksilvret steg. En rätt tidig frukost och iordningställande av grejerna gjorde att jag kunde rulla ner till starten och vara där en timme innan.
Plötsligt ljöd startskottet och starten går som ett ryck. Det känns som skit, benen skriker och det piper i lungorna. I Hammarbacken kan jag försöka ta en bra takt uppför och hittar till slut något slags slut.
När jag kommit nerför den långa grusvägen bakom backen ser jag att klockan inte räknar upp, startar den då istället så jag tappade några minuters loggning. Inte hela världen.
Dagen är varm, det är vackert och torrare än jag trodde i skogen efter lördagens skyfall. Tiden går fortare än jag först föreställt mig och kilometrarna tickar upp i ganska rask takt. Kunde faktiskt inte bli bättre förutsättningar!
Fortfarande rätt stark vid langning i Brunnsvik (Foto Eva)
Pappa stod vid Hammarbacken på vägen tillbaka och jag fick en ny flaska, sen bar det av igen. Såg att jag hade ett gäng som kom bakifrån så jag väntade in dom lite. Uppför Högberget kände jag mig fortsatt stark så jag kom rätt lätt ikapp de som jag sällskapat med innan jag stannade för langning.
Efter det så dör benen. De blir som såna telefonstolpar som tillverkas där vid Lyviken i Ludvika. Inkl kuprinol och extra allt. De stumnar så fort jag försöker köra på lite. F*n vad förvånad jag blev!
Är på gränsen att kliva av då men kan bita mig kvar i den klungan jag sladdat med i större delen av loppet. Ända fram tills det blir stigar och brötigt, sen långa uppförslut, då dör benen igen och igen. När jag ställer mig upp skvallrar krampkänningar i knäna att benen börjar mycket riktigt ta riktigt slut. Snurrar på lättaste växeln uppför Leos backe i Hagge och försöker se ut som att det är ok. Måste varit bra kokt förra året också för då gick det en hel minut långsammare uppför just den backen. Ser jag på Strava så hade jag 25,1 km/h i snitt fram till efter Högberget och 21,8 efter så ”något” hände ju. 😀
Rullar lättad i mål, 11 minuter bättre än förra året vilket gav en 22a plats så här på mitt sista år i H30. Det märktes att jag inte kört så mycket MTB i år och speciellt inte på den intensiteten som behövs för att känna sig stark i alla 68 km, eller är det en utopi…?
Det var också roligt att träffa Andreas och Yvonne bakom The Summit MTB som råkade bo på samma hotell. Nästa tävlingsutflykt i spenaten blir nog Västgötaloppet, det ska vara rätt otekniskt och lika backigt säger dom, så då får man väl trycka på lite mer för att orka ligga med långloppsraketerna.
Semesterprognosen har ju inte sett så lovande ut här på västkusten, igår fick vi gått bananas i affärerna medans det regnade hela dagen. Idag såg det bättre ut, så efter frukost passade jag och H på att komma ut i skogen för att cykla lite. Det var extra roligt att få visa henne mina gamla stigar från barndomen, sen var nog inte ledningsgatan och skogsmaskinsspåret längs Shrimp BBQ världens höjdare.
Det gick och vi fick till en liten sväng till innan vi rullade tillbaka mot föräldrahemmet. Riktigt fint och vi klarade oss från mer än lite duggregn, det var ju iofs rätt blött på marken efter igår.
H kom ut med SPD-skorna i skogen för första gången, sjukt stolt, hon klarade sig från alla missöden och kunde klicka ur varje gång hon behövde! Ungefär en timme med riktigt fina stigar, det var ett par som jag inte hittade men det kanske vi får ta nästa gång…
Sen lämnade jag av H hemma och tog några pulshöjare för att känna på formen. Lyckades snitta 416 W på fyra fyror, vilket kändes förvånansvärt bra. Känns fint att inte vara nerkörd i formen som större delen av våren, vem kunde tro att lite vila skulle göra susen för orken?
Nu blir det soffläge och lunch medans regnet drar in.
Jag och hjärtat hade en dags cykling till i programmet. Vi slog lite på Internet och till slut föll valet på Bankerydsleden, det lät lovande med lite lättare cykling för oss.
Jössesvad vi bedrog oss. Min Garmin loggade 220 höjdmeter de första fem kilometrarna. ungefär lika många höjdmeter som vi fick i oss på hela gårdagen i Tenhult.
Lite mosiga i benen sedan gårdagen så brann det fint i benen i varje klättring. Solen låg som en hammare på huvudet, det var varmt som på högsommaren så vi fick se till att dricka mycket!
Hans och hennes ❤
Grymt vackert men allvarligt tänkte vi, hur Eff A En skulle det här gå? Om leden var så kuperade så skulle vi behöva kasta in handduken snart!
Vi rullade på och lovade oss några dadlar efter tio kilometer, så det blev ett stopp för att sträcka på ryggarna och dumglo lite på stigen. Som tur var så rullade det ändå på hyfsat, de första stigningarna verkade vara förbi så vi
Fantastisk dag och mycket att titta på!
Leden var ömsom stig, ömsom skogsmaskinsspår och ömsom väg. Väldigt behaglig att cykla, nästan inga bilar och små vackra gårdar mest hela tiden.
Plötsligt var det dags för lite mer stig och ännu ett hav av vitsippor, det var som om de var överallt vid den här tiden. Vackert!
Välförtjänt med lite kaffe!
Tillbaka vid Bankeryds hembygdsgård så lånade vi en bänk till fikat och kikade på bröllopsgäster som började fylla på i kyrkan. Vi bubblade om cyklingen och vårt kommande bröllop om vartannat.
Efter att ha kommit ner på eftermiddagen bytte vi om och åkte bort till Tenhult SOKs klubbstuga. Där var det enkelt att hitta var vi kunde kliva på den röda MTB-slingan som skid- och orienteringsklubben byggt i skogen bakom Tenhult.
Det var ju inte så att starten var svår att hitta med ett stort plakat och tydliga röda märkningar. Sen att den gick ut genom ett hav av vitsippor var ju inte sämre.
Vi tuffade på, stigarna var jättefina och iordninggjorda, ömsom stig och ömsom lite snabbare skogsväg. Sen var ju stigningarna lite mer än vad vi var vana vid, 230+ höjdmeter på 10 km är ju annat än i rullande Stockholm, så det tog bra i benen!
Vi hittade vitsippeäng, efter vitsippeäng, magiskt att cykla, sen kom vi ut i rena John Bauer-skogen, men det skulle ju vara mellan Huskvarna och Gränna? 😉
Vi stannade här och där för att njuta av skogen och utsikten. Trötta och nöjda fick vi en finfin sista utförslöpa ner mot bilen, grillen och maten.
Måste alla gånger vi sätter oss på cykeln ha ett syfte? Går det att kombinera med att cykla med kompisar?
När gick jag från att socialcykla till att varje tillfälle på cykeln blev ett pass?
Igår skulle jag och Oscar ut för att cykla, jag var helt fokuserad på att få mitt pass och vi kunde hjälpligt kompromissa oss fram till någon sorts plan. När han lämnade återbud gick luften lite ur och jag hakade istället på en tur i skogen med lite klubbkompisar från CKCX.
Hann till och med några stopp för fotografering till bloggen! Viktor rullar säkert
Fredrich laddarThomas tar en linjeNy hjälm!Fredrich visar den snabbaste linjenDär går den!
Vi fick ett par timmar i skogen med avslutande fika på förmiddagen innan jag rullade hem till H.
Underbart, mer social cykling! Pass i all ära men det är ju för skogsrull och fikacykling jag tränar.
Sen det här med att kunna cykla i kortkort. Som jag väntat! Var till och med lite mosig och rödbränd efter all sol på dagen.
Sladdandet stod Adrian för, med en SWORKS Enduro så blir det nog lätt både BRAAP, trendurolajn och #trycksladd samt alla andra trendiga enduro-ord som är viktiga att kunna. Vurpandet stod ju jag för då, en slomo-OTB där jag lyckades lätta skenbenet med några gram hud och sen letade jag kottar efter att framhjulet försvunnit på en jättegren som jag såg, ju.
Båda sågs lite yrvaket vid HBB kl 8-ish, jag för att jag trött glodde in i väggen någon minut för länge över frukost och Adrian för att han är typ trebarnsfarsa och ändå kommer ut. Chapeau!
Vi stod en stund och såg farliga ut på Gröna.
Det var förvånansvärt bra ute i skogen idag, vi blev ju så klart skitiga som Sören men på det stora hela var det bra grepp. Med vurporna i bagaget så märks det att köra skog är färskvara. Speciellt teknikbiten, flås och styrka är ju bara att föra över men inte resten.
Det blev en bra avslutning på viloveckan, vi tjötade, tjabbade, laddade och rullade oss lite överallt innan det var dags att ta oss hemåt. Adrian konstaterade klokt att det är roligt när det går lite längre drag, när vi bara är två så kan vi ju dels hålla lite fart och dels hålla nere antalet pauser. Sen blev det lite naturliga pauser när jag synade myllan så vi fick ju pustat en hel del ändå.
Mer sånt!
Nu sitter jag i soffan och väntar på att Eurosport ska starta sändningen från Liege-Bastonge-Liege. Det såg ut som att de cyklade Vintervättern på morgonens bilder, eller Kinnekulle classic.
Det blev en spontan torsdagstur på halvannan timme. Mycket trevligt med två nya Happyansikten, vi snurrade lite i Sicklaskiftet innan vi gav oss av mot golfbanan och stigarna där bakom. När vi kört en bit på blåa ner mot milspåret tog vi tresnåret tillbaka.
kurva 2013-05-16
Jag rullade asfalt tillbaka till Johan och fick en kopp kaffe innan jag trampade de sista kilometrarna hem. Jag känner att jag blir lite starkare i överkroppen, samtidigt gör ju Hellas berg- och dalbana att man blir lite mörbultad. Lite lägre tempo idag än mot i tisdags så jag orkade hyffsat hela vägen. Gaska mycket pauser också vilket gjorde att man återhämtade sig ganska snabbt igen.
Min Banshee Prime känns faktiskt toppen, stabil och jordad när jag har båda hjulen på marken och förvånansvärt villig när jag lättar lite över en sten eller rot. Orken, styrkan och modet att stå på ska bara infinna sig så kan jag matcha den framöver!
Cykeltokig 