Ja, då var det gjort! Åkte till Finnmarken för att köra årets första mountainbikelopp, det var vansinnigt roligt. En av de bästa sakerna med hela helgen var att en av mina största supporters, farsan, var med upp och det blev en gubbhelg (grabbhelg känns lite krystat)…
Far som ville ut och få lite ledigt åkte upp redan på fredagen från västkusten, det hjälper ju att vara pensionsmässig med ledigheten också så klart. Sen anslöt jag på lördag efter lunch och just när jag skulle känna lite på benen så kom världens skur. Jag pratar givetvis syndaflodsvarning. Skönt att få börja lördagen med sanering av cykel och skor och allt.
Söndagen grydde med lätta molnslöjor över Ludvika och kvicksilvret steg. En rätt tidig frukost och iordningställande av grejerna gjorde att jag kunde rulla ner till starten och vara där en timme innan.
Plötsligt ljöd startskottet och starten går som ett ryck. Det känns som skit, benen skriker och det piper i lungorna. I Hammarbacken kan jag försöka ta en bra takt uppför och hittar till slut något slags slut.
När jag kommit nerför den långa grusvägen bakom backen ser jag att klockan inte räknar upp, startar den då istället så jag tappade några minuters loggning. Inte hela världen.
Dagen är varm, det är vackert och torrare än jag trodde i skogen efter lördagens skyfall. Tiden går fortare än jag först föreställt mig och kilometrarna tickar upp i ganska rask takt. Kunde faktiskt inte bli bättre förutsättningar!
Pappa stod vid Hammarbacken på vägen tillbaka och jag fick en ny flaska, sen bar det av igen. Såg att jag hade ett gäng som kom bakifrån så jag väntade in dom lite. Uppför Högberget kände jag mig fortsatt stark så jag kom rätt lätt ikapp de som jag sällskapat med innan jag stannade för langning.
Efter det så dör benen. De blir som såna telefonstolpar som tillverkas där vid Lyviken i Ludvika. Inkl kuprinol och extra allt. De stumnar så fort jag försöker köra på lite. F*n vad förvånad jag blev!
Är på gränsen att kliva av då men kan bita mig kvar i den klungan jag sladdat med i större delen av loppet. Ända fram tills det blir stigar och brötigt, sen långa uppförslut, då dör benen igen och igen. När jag ställer mig upp skvallrar krampkänningar i knäna att benen börjar mycket riktigt ta riktigt slut. Snurrar på lättaste växeln uppför Leos backe i Hagge och försöker se ut som att det är ok. Måste varit bra kokt förra året också för då gick det en hel minut långsammare uppför just den backen. Ser jag på Strava så hade jag 25,1 km/h i snitt fram till efter Högberget och 21,8 efter så ”något” hände ju. 😀
Rullar lättad i mål, 11 minuter bättre än förra året vilket gav en 22a plats så här på mitt sista år i H30. Det märktes att jag inte kört så mycket MTB i år och speciellt inte på den intensiteten som behövs för att känna sig stark i alla 68 km, eller är det en utopi…?
Det var också roligt att träffa Andreas och Yvonne bakom The Summit MTB som råkade bo på samma hotell. Nästa tävlingsutflykt i spenaten blir nog Västgötaloppet, det ska vara rätt otekniskt och lika backigt säger dom, så då får man väl trycka på lite mer för att orka ligga med långloppsraketerna.
Cykeltokig 