långlopp – Cykeltokig

2016-08-082016-08-08

Finnmarksturen i helgen

Ja, då var det gjort! Åkte till Finnmarken för att köra årets första mountainbikelopp, det var vansinnigt roligt. En av de bästa sakerna med hela helgen var att en av mina största supporters, farsan, var med upp och det blev en gubbhelg (grabbhelg känns lite krystat)…

Far som ville ut och få lite ledigt åkte upp redan på fredagen från västkusten, det hjälper ju att vara pensionsmässig med ledigheten också så klart. Sen anslöt jag på lördag efter lunch och just när jag skulle känna lite på benen så kom världens skur. Jag pratar givetvis syndaflodsvarning. Skönt att få börja lördagen med sanering av cykel och skor och allt.

Söndagen grydde med lätta molnslöjor över Ludvika och kvicksilvret steg. En rätt tidig frukost och iordningställande av grejerna gjorde att jag kunde rulla ner till starten och vara där en timme innan.

Plötsligt ljöd startskottet och starten går som ett ryck. Det känns som skit, benen skriker och det piper i lungorna. I Hammarbacken kan jag försöka ta en bra takt uppför och hittar till slut något slags slut.

När jag kommit nerför den långa grusvägen bakom backen ser jag att klockan inte räknar upp, startar den då istället så jag tappade några minuters loggning. Inte hela världen.

Dagen är varm, det är vackert och torrare än jag trodde i skogen efter lördagens skyfall. Tiden går fortare än jag först föreställt mig och kilometrarna tickar upp i ganska rask takt. Kunde faktiskt inte bli bättre förutsättningar!

Fortfarande rätt stark vid langning i Brunnsvik (Foto Eva)

Pappa stod vid Hammarbacken på vägen tillbaka och jag fick en ny flaska, sen bar det av igen. Såg att jag hade ett gäng som kom bakifrån så jag väntade in dom lite. Uppför Högberget kände jag mig fortsatt stark så jag kom rätt lätt ikapp de som jag sällskapat med innan jag stannade för langning.

Efter det så dör benen. De blir som såna telefonstolpar som tillverkas där vid Lyviken i Ludvika. Inkl kuprinol och extra allt. De stumnar så fort jag försöker köra på lite. F*n vad förvånad jag blev!

Är på gränsen att kliva av då men kan bita mig kvar i den klungan jag sladdat med i större delen av loppet. Ända fram tills det blir stigar och brötigt, sen långa uppförslut, då dör benen igen och igen. När jag ställer mig upp skvallrar krampkänningar i knäna att benen börjar mycket riktigt ta riktigt slut. Snurrar på lättaste växeln uppför Leos backe i Hagge och försöker se ut som att det är ok. Måste varit bra kokt förra året också för då gick det en hel minut långsammare uppför just den backen. Ser jag på Strava så hade jag 25,1 km/h i snitt fram till efter Högberget och 21,8 efter så ”något” hände ju. 😀

Rullar lättad i mål, 11 minuter bättre än förra året vilket gav en 22a plats så här på mitt sista år i H30. Det märktes att jag inte kört så mycket MTB i år och speciellt inte på den intensiteten som behövs för att känna sig stark i alla 68 km, eller är det en utopi…?

Det var också roligt att träffa Andreas och Yvonne bakom The Summit MTB som råkade bo på samma hotell. Nästa tävlingsutflykt i spenaten blir nog Västgötaloppet, det ska vara rätt otekniskt och lika backigt säger dom, så då får man väl trycka på lite mer för att orka ligga med långloppsraketerna.

Strava: https://www.strava.com/activities/667583977

2016-07-242016-07-23

Finnmarksturen nästa, igen!

Nu när det är så fint väder så föredrar jag faktiskt att köra landsvägscykling, det kan ju bli rätt kladdigt i skogen när luften står stilla och dallrar.

Men nu är det två veckor kvar till Finnmarken och jag får försöka skärpa mig och lufta Cambern. På måndag blir det nog MTB-TT vid Äventyrsbanan, ska bli intressant att se om benen funkar till något jämfört med förra året, sen blir det nog ett par Pelotoner för att få upp flåset och kanske en distansrunda till helgen. Alternativt att jag byter en Peloton mot mer MTB så jag får kört ihop lite teknik också, vill ju inte känna mig som Bambi.

2015-08-09 13.18.51-1.jpg — Man blir glad av bra väder och rolig cykling!

Förra året missade jag tretimmarsgränsen med 56 retliga sekunder, nu hoppas jag på ungefär samma förutsättningar men att jag orkar pressa mig under tre timmar.

I år kommer pappa med upp till Ludvika, det ska bli kul att ha med honom som moraliskt stöd och lite support runt tävlingen. Sjukt kul att kunna dela helgen med honom!

2016-07-18

Höstens fina långlopp

I höst när jag gifter med ❤ och åker till Italien går två fina långlopp som ni inte får missa Snapphaneturen och Bockstensturen. Det är två lopp som jag verkligen gillar. Snapphanen utanför Hässleholm är verkligen ett backigt och stigigt hållkäften-lopp och detsamma gäller nog nu när jag tänker på det för Bockstensturen.

Snapphaneture: jönsen till vänster, han med koll på hur man ser ut vid målgång till höger.

Snapphanen går igång direkt med en snabb startvända och sen börjar det med i princip ihållande stig fram till målgång. Den nya sträckningen från förra året var toppen tyckte jag med tre loopar!

Bockstensturen är jobbig på sitt sätt med 10-15 snabba km inledningsvis och sen Åkullaskogarnas berg- och dalbana tills det är dags att trampa ut till kusten igen.

Förra årets dammfest tillsammans med Björn i Hässleholm kunde nästan bara toppats av geggafesten i Varberg med överfallsregn.

Lerinpackningen brukar normalt ske på Apelvikens kurort.

Har du möjlighet att cykla något eller båda loppen så rekommenderar jag verkligen dom, de är alldeles fantastiskt roliga lopp med mycket stig och är en fin utmaning.

Eftersom kompisen Oscar blivit västgöte på riktigt sedan en tid tillbaka pratade han om att cykla Västgötaloppet i Ulricehamn. Det verkar ju jättetrevligt och jag är väldigt sugen på att cykla det, ligger rätt bra i tiden också. Sen september kan ju antingen vara jättefint eller så kan det vara rent kaos, kul oavsett!

2015-11-142015-11-13

Upploppet på 2015 – fyra kvar!

Snart går bilen ner mot Eksjö och det innebär tävlingshelg. Två av fyra tävlingar skall bockas av i årets Swecup. Ett år som inneburit en hel del träning, kanske inte fler timmar än förra året men med ett helt annat fokus och en helt annan kvalitet som följd.

Totalt sett är jag riktigt nöjd, mitt SM i cyclocross gick bra och jag är nöjd med min placering. Det är långt kvar till de allra snabbaste cyklisterna och jag är bara på mitt första år med lite seriösare träning så jag känner inte att jag behöver skämmas för något. I Swecup har jag kunnat harva nere i slutet på A-klass vilket är ett bra lyft jämfört med förra året där jag kände det som att jag prenumererade på sistaplatsen på den dåvarande Superklassen.

Försöker gasa i Stora Skuggan. (Foto: Andreas Nyström)

Det som jag faktiskt är mest nöjd med är min Bockstenstur, som jag kört flera gånger tidigare, både hela och halva varianten. I år så var det ömsom uppehåll och ömsom överfallsregn så jag fick mata på bäst det gick. Väl flera dagar efter målgång insåg jag att jag fått en silvermedalj eftersom jag var 110:e man i mål och 26a i H30. Kändes ganska häftigt, jag trodde jag skulle komma absolut sist i tävlingsklass, typ.

Det har också varit otroligt lärorikt, inte minst det här med att lära sig om kroppen och hur den funkar inför, under och efter tävlingar.

Nu kör vi, rakt in i kaklet!

2015-09-072015-09-07

Säsongsfinal alltså

Ja, inte för cross då kanske men väl för årets långlopp. Hade som mål en i våras att cykla så många långlopp som jag kunde och i år blev det fyra. Inledde våren med Kolmårdsbiken, sen blev det Finnmarksturen i Ludvika efter sommaren. Lurade ju också ner Björn på Snapphaneturen som vi hann med innan det blev final i Varberg på Bockstensturen.

2015-09-04 09.09.51

Lämnade hjärtat nerbäddad hemma och tog tåg ner till västkusten för att kolhydratladda hos mor och far. Det vankades 100 km väg, grusväg, skogsväg och stig i Varberg. Eller ja, det skulle kändes som 1000 km smetlera och gegga i efterhand.

När jag vaknade smattrade det på rutorna, det kändes som att det skulle bli en EPISK dag.

Överfallsregnet slutade och jag trodde i min enfald att det var över för den här gången. Regnet skulle återkomma som en kär, kall vän hela dagen. Allt gick fint, satt med i en större klunga till en början, vi snittade 33 i medvinden från Varberg. Sen var det ju Åkulla då, allt från löparspår till nydragen stig, med ett par centimeter smet uthälld. Jag var strax över hundrade cyklist och kan knappt tänka mig hur det var för tusende cyklisten på de där stigarna. 😀

Till viss det blev det cykling tillsammans och till viss del cykling ensam. Jag låg i små grupper men antingen var jag för trött eller så var de för dåliga i skogen så sista hälften blev till att tugga på mot Varberg. Efter 50 km var jag ganska väggad, det var tungt i den blöta skogen uppför och halt som attans utför.

Det kan vara så att jag ser ut som en kolare efter fem mil i skogen.

Tunga ben vid Varbergs sjukhus, snart i mål

Väl i mål blev jag instoppad i bilen och hemskjutsad för mat och bad. Cykeln fick bada tre gånger innan den gick att få ner i väskan så jag kom med tåget på söndagen.

Nu laddar vi om inför crosshelgen som kommer, både vid Hellasgården och på Gärdet! Vilken fest det blir!

Strava: https://www.strava.com/activities/385575874

Just det, 2015, FU!

2015-08-242015-08-27

Håll käften-loppet Snapphaneturen

”Var är alla gnällspikar som piper över grusvägsrallyn” tänkte jag. Detta loppet gav ju inget gratis, inte ett skit, inte en meter.

Allt började egentligen med att jag bestämde mig för att köra, sen passade det jättebra med H, hon skulle åka bort för att jobba så jag blev gräsis! Björn hade blivit rekommenderad loppet som ett TRUE och RADICAL stiglopp bland alla andra grusvägsrace. Jävlar vad han fick så han teg, och jag också för den delen.

Roadtrippin! Fortfarande glada och förväntansfulla!

Nytt för i år var indelningen i loopar, först en startloop som gick upp på en av åsarna, sen tillbaka in genom målområdet och iväg ut på de mer klassiska stigarna som kom i lite olika ordning.

Peppade och förväntansfulla! — Peppade till tänderna!

Efter ca 25 km kom ett parti på runt 5 km med korta svängar ut på grusväg och sen in på rotmattestigar de lux, riktiga håll käften-stigar, där cykeln bara hoppade. När jag äntligen fick upp farten stack stenkista efter stenkista upp sina fula trynen och jag fick leka #trenduro-stuntman.

Det släppte det av och blev lite mer lättåkt men det var långt ifrån enkelt. Ett tag hade jag en dipp och funderade på varför jag cyklade här. Nån gång behövdes ju faktiskt lite grusväg. 😀

Här nånstans slog jag och Lars sällskap, en glad fyr som bodde i Malmö, var från Danmark och körde för Sävedalens CK. Slå det om ni kan! Vi höll sällskap och humöret uppe på varandra fram till sista backen upp till endurospåren där han var piggare så jag sa till honom att släppa på. Rullade i mål ett par minuter bakom Lars, benen stod rakt ut.

Björn kämpade sig in några minuter bakom mig. Han hade fått bekänna färg på alla rotmattor och stenkistor; det tekniska loppet hade tagit ut sin rätt ändå rullade vi båda in helt OK tider!

Jönsen till vänster, han med koll på hur man ser ut vid målgång till höger.

Sen hoppade vi ur kläderna och svalkade oss i Finjasjön innan vi brände norrut. Både var ganska ödmjuka efter mängden stig vi trampat oss genom.

Tack för ett fint lopp, massa finstig staplat på varandra! Idag är jag inte så lite ledbruten och ser fram emot att kunna stupa i säng efter dagens pass.

2015-08-222015-08-21

Dags för ett av Sveriges bästa långlopp – Snapphaneturen!

En klubbkompis, Björn, berättade att han blivit rekommenderad Snapphaneturen. Om det var så att han bara skulle cykla ett långlopp så borde han cykla detta.

Så är det, Snapphaneturen går i till största del i lummiga bokskogar upp och ner på åsarna runt Hovdala slott strax utanför Hässleholm.

När jag bodde i Skåne var jag ibland uppe med kompisar eller cyklade banan själv, det är riktigt fina stigar och lite grusvägsrally som bryter av så man får andas lite. Bjuder på några bilder från tidigare cyklingar.

Med detta vädret kommer det nog att vara rejält torrt och dammig! Det är bra för när vi har trampat runt där uppe tidigare kan det bli rejält blött. Något år hällregnade det både veckan inför start och på tävlingsdagen, det var enligt folk som cyklade riktigt riktigt grisigt.

Kommande två dygn för Hässleholm enligt YR.no (hoppas bilden funkar?)

Så jag vet att Hovdala ska bjuda upp till ett alldeles fantastiskt stigparadis, som vanligt. Det ser också ut som att banan är ganska mycket ändrad sedan jag körde den för massa år sedan, men den jobbiga grusvägen upp till endurospåren verkar vara med som avslutningskläm, som vanligt!

Som ni ser är det inget fel på vyerna utanför skogen heller, det ska bli riktigt roligt att återse banan och Skåne! På lördag eftermiddag sätter jag och Björn av söderut för att kvarta på hotell mitt i centrala Hässleholm så att vi kommer frukostbufféstinna till stigfesten!

Detta blir mitt näst sista långlopp för året, bara Bockstensturen sen. Cykel, däck och allt annat får bli vad det varit tidigare, varför ändra ett fungerande koncept? Det enda jag ska ändra är maten, blev lite illamående under Finnmarksturen så jag ska försöka dricka mer och dryga ut gelen med lite fast föda.

Ses vi där?

2015-08-012015-07-31

Finnmarksturen nästa

Lite med hjärtat i halsgropen insåg jag att Finnmarksturen går av stapeln om en vecka. Ännu ett långlopp som jag aldrig fått tummen ur att cykla tidigare, så det ska bli roligt att prova på. Banprofilen såg ju spännande ut med en hel del backar, ska bli spännande att se vad benen orkar med efter både träning och sommarlov. Hör skvaller om en hel del asfalt, får väl se vad som bjuds i Ludvika!

Finnmarkturen 58 km banprofil — Finnmarkturen 68 km banprofil

Det enda som skrämmer mig lite är att jag inte kört ett endaste långpass längre än ett par timmar på ett tag. Det blir nog en längre vända i slutet på veckan för att känna på formen, i övrigt är det ju inte mycket mer att göra än att se det som ett längre distanspass, kanske gasa lite mer. 🙂

Kikar man på kartan går det två loopar, en norrut först upp på högsta punkten Gussjön, tillbaka ner till Ludvika och sedan vidare söderut i en loop.

Finnmarksturen har en lång och en kortare sträckning, där den långa är röd. — Finnmarksturen har en lång och en kortare sträckning, där den långa är röd på kartan.

En sak som jag fick med mig till Kolmårdsbiken från Coach Micke var att ha energidryck i alla flaskor och en gel i halvtimmen. Ska försöka ordna det med flaskor och gels, banan verkar gå ihop vid Hammarbacken så där tänkte jag försöka ställa två flaskor och några gels så jag har något att hälla i benen under sista loopen.

Ingen aning hur spåret ser ut uppe i Ludvika men det gör inte så mycket, hojen funkar fint och jag känner mig trygg med de däcken som sitter på. Min devis är att inte försöka ändra så mycket varken för mig själv eller på cykeln inför ett lopp…

2015-04-27

Ja, den där Kolmårdsbiken

Hoppade ur sängen astidigt, väckte alla som sov, fick i mig frukost sen packade jag bilen och åkte söder ut. En stor kaffe höll mig vaken genom Kolmårdens lejonkulor och giraffhjordar och snart var jag framme vid Sörsjön. Min målsättning i första hand var att ta mig runt och i andra hand så gissade jag att jag skulle komma i mål på 3-3,5 timmar någonstans.

Mitt episka experimenterande med slanglöst fortsatte när jag pumpade däcken på parkeringen och det fullständigt sprutade Stansvätska ur ett stort hål i framdäcket. Som var helt nytt i torsdags för övrigt. Grymt tänkte jag och gick iväg för att leta startnummer och extra slang. Som tur var hade Haga Cykel en fin försäljning bredvid nummerlapparna så jag fick i alla fall tag på slang så jag inte behövde använda min extraslang redan före start…

Ombyte, fix med flaskor och placering av två extra i langningen. Sen lite nervös väntan innan det small i starten. Jävlar vad det gick ut på asfalten i början, snittade nog över 30 den första milen. Väl ute på asfalten får jag inte i elfte växeln. This one doesn’t go to eleven. Nåväl, ingen större fara skedd, det är ju inte så att jag planerar att använda 34-10 speciellt ofta.

Där gick starten! (Foto av Anders Almhed)

Vispade på och den första loopen gick väldigt snabbt med massa grus,kunde konstatera att start i tävlingsklass var bra, då kom jag före motionärerna i starten och banan blev inte så trång som den blivit tidigare gånger jag startat i motionsklass på långlopp. Så det är ett bra tips för att kunna göra sitt bästa, skaffa licens så du får starta långt fram!

På första loopen orkade jag inte riktigt gå med en stark klunga herrveteraner som bombade på bra utan fick se dom segla iväg i horisonten. Efter det blev det lite ensamåka och lite tillsammans med andra som var ungefär lika starka. Andra loopens gräsbacke upp genom hagen till varvning var alldeles fantastiskt trögtrampad kommer jag ihåg, resten är lite luddigt.

Tredje loopen var lika vidrig som alla sa att den skulle vara, massor med stig och den branta tre-trappan ungefär mitt på. Efter den var det som tur var lite mer lättåkt och helt plötsligt landade jag ur skogen på målområdet och kunde gå i mål.

Väl i mål såg jag att jag klarat mig under tre timmar, i resultatlistan låg jag i lägre halvan med en 59:e plats i tävlingsklass. Fick cykeln avspolad, bytte om och hoppade i bilen. Mosade i mig det som fanns att äta och styrde kosan hemåt. Hyfsat nöjd med insatsen i alla fall. Alla börjar vi ju någonstans. Känns som att jag har en hel del att lära både inför och under tiden loppet går. Exempelvis ska man nog inte mecka för mycket kvällen innan och kanske inte smacka upp pulsen i taket första 5 minuterna. Men det kommer nog, jag är ju inte ens 40.

Strava:
https://www.strava.com/activities/292288725

2013-07-09

På jakt efter den mörka suggan i dalaskogarna

När jag, Johan och Andreas cyklade Siljan Runt bestämde vi att vi skulle ta oss upp till Rättvik igen så att vi fick köra Mörksuggejakten och köra Vidablick. Denna mäktiga backe som loppet börjar med.

Vi peppade hela vägen upp i bilen till I DONT CARE och sen fick vi mat, öl och Jacky D-grogg. Kvällen avslutades med panikmeck i garaget innan vi staplade i säng.

Vi hade anmält oss i Lagom-gruppen, nr 6. Anade att den skulle bestå av dragsega grubbar och gummor som skulle få det svårt i skogen men så illa trodde jag inte att det skulle vara.

Startfålla fem var visst fullpackad... — Startfålla fem var visst fullpackad…

Fålla sex not so much... — Fålla sex not so much…

Peter och Johan diskuterar något Viktigt (TM)

Tjusningen med att bo på orten är ju att man kan gå upp hyffsat sent men ändå kunna rulla ner till starten i god tid. Vi kom upp lite före åtta, åt frukost och rullade ner till starten. Redan då var det varmt så där förstod jag att det skulle gå hett till!

Starten gick uppför Vidablick och de första fem kilometrarna kändes, inte så mycket i benen men i lungorna. En så där 170 höjdmeter på 20 minuter gjorde sitt får jag säga!

Loppet i sig hade skiftande karaktär, från kladdig leråkning till dammande torvstigar och mulliga skogsvägar. Detta varvat med grusvägar där man fick andas lite gjorde loppet till riktigt roligt! Enda som förvånade mig var att det var så många som var så oerfarna av åkning på skogsstig. Vid små backar började det rassla när folk försökte hitta en lättare växel, sen tog det tvärstopp ofta för att bilda kö.

Även utför var det tydligen utmanande, men vi Hellasgorillor har väl en fördel i skogen. Sen får man ju smaka blodsmak på grusvägarna när man ska försöka hålla undan för de man kört om i skogen…

Johan tog några rejäla förningar efter första depån för att komma om och få tomt framför sig inför skogspartierna. Kass som jag är fick jag gå upp på rött några gånger för att orka ens hålla hjul så fram på femtio kilometer så var jag lite rökt vilket märktes när vi kom ur skogen på höjd och fick motvind.

Cykeln hade fått ett gammalt Conti Race King 2.1 fram och ett Maxxis Ikon 2.2 bak för att ge den där extra skjutsen på platten. Eftersom det var torrt och härligt behövdes absolut inte mer grepp. Ska bli intressant att köra på i Hellas ikväll dock…

Hur som haver så var det alldeles fantastiskt roligt, vi kunde väl knappast fått bättre förutsättningar och jag kikar redan på när jag skulle kunna köra nästa långlopp.

Risken är ju att det inte är lika roligt och lika bra som Mörksuggejakten… 😉