Imorgon är det Kompiscross, veckans kanske STÖRSTA händelse. Efter Johan och Mirjas Tjurrus, Lombardiet Runt, Sallys dop, cyclocross i Neerpelt och Geiten då. Men annars, STÖRST!
Skönt i solen
Jag, Viktor och Björn skulle ansluta till lite fikacykling, det utlovades cykling och sol, vem kunde motstå. Efter lite forcerad körning i starten vek jag och Viktor av för att leta efter Björn som vi inte koordinerat med riktigt så mycket som vi borde.
Ferrariröd, tråkigt.
Några om och men senare så rullade jag och Viktor över Åva gård, ner runt Drevviken och hem till Sjöstan för en kaffe och bulle på MJB.
Pretty in pink?
Summa summarum ett par timmar gött snack, så är benen förhoppningsvis i fin form inför veckans näst, näst, näst, näst, näst största händelse. Typ.
Efter ett PM får en pelotonare så började jag fundera lite, inlägget blir nog mer för min egen del än något annat och rätt sentimentalt. Varning utfärdas. 🙂
Jag har väl egentligen alltid cyklat, redan i mellan och högstadiet kajkade jag runt på alla möjliga cyklar. Det gick till och med så långt att jag blev satt på en lövad cykel på studenten och fick cykla de sista 500 m hem längs grusvägen till föräldrarnas hus. Anno 1996.
Efter flytten till Skåne stannade cyklandet av, speciellt efter jag flyttat ner och fått min fina ParkPre stulen. Hittade tillbaka och började cykla på nytt, med vissa undantag. Under ett par år där någonstans på slutet av min tid i Skåne så cyklade jag extremt lite. Var nog väldigt trött på det alternativt att jag hade annat att göra? Jag ägnade mig mycket åt datorer, för god mathållning och ett stillasittande liv.
Cykling på åsarna runt Borås med Oscar, anno 2007
När livet började gå tungt våren innan jag flyttade upp från Skåne började jag röra på mig igen, morgonpromenader och cykel 18 km till jobbet i Malmö. När jag landade i Stockholm gled kilona av mig och jag har i princip gått ner eller stått stilla sedan 2008. När jag slog viktrekord så låg jag på 122,5 kg runt 2005-2006. Idag ligger jag på 92 kg i runda slängar så det är väl 30 kg ner på tio år. Största chocken var nog när jag skulle köpa bröllopskostym och kom hem med en 152, jag som alltid haft storlek 58!
Trots min storlek så har jag nog haft en självbild som motsvarar den kropp jag har nu, det låter säkert lite sjukt men jag har inte backat ur en semester i alperna trots 110 kg på vågen. Sen är det nog mer brist på självinsikt som gjort att jag åkt på såna semestrar och inte riktigt fattat vad jag gett mig in på.
Eller åka ner till Belgien för att motionsrejsa sig runt kända backar och kullerstenspartier. Ofta var jag helt slut, men det gick ju? Å andra sidan väntade Johan snällt efter varje uppförsbacke så vi kunde truppa vidare ihop bland åkrar och koskit.
Flandern runt med Johan, Tille och Rising Force. Gäller att inte gå tom på kalorier…
Det är alltså rätt bra med brist på självinsikt. Jag tror det har varit viktigt för min egen del att inte känna mig nedslagen eller begränsad av min storlek. För att hantera detta har jag allt eftersom fått lära mig att skapa en tilltagande nivå på ångest och självinsikt, helst en bit från målet så jag får lite fart. I våras började jag nojja rätt tidigt om Vättern och cyklade mil efter mil under april-maj för att få hanterat min tilltagande ångest över sub8. Skodagänget rullade över mållinjen i Motala med god marginal och jag var precis så kokt som jag trodde jag skulle vara. Av olika orsaker.
En fokuserad stund inför starten med bästa Skoda.
Vad vill jag då säga, inte mer än att allt liknar mer marathon än ett sprinterlopp. Sen händer vissa saker för att man är envis och trägen, andra händer helt slumpmässigt. Som att jag och Hon skulle springa på varandra på en personalfest, för lite mer än fyra år sedan. Vi har varit envisa och trägna tillsammans och Hon utmanar och stöttar mig varje dag. Tack älskling för allt! ❤
För min del så gillar jag träningen, erkänner att jag får en kick av att känna dels att jag faktiskt orkar med det utsatta passet och dels att jag ser en mätbar förbättring över tid.
De passen som jag gillat allra bäst var de som jag kunde genomföra utan att känna stress eller tidspress. Det är konstigt hur dåliga pass kan bli när känner mig stressad, tappat fokus och fusk, kan skippa sista intervallen eller kör treor istället för fyror.
Finns det inte tid för hela passet är det säkert bättre att genomföra det som går men det gör väldigt lite för moralen och fokuset.
Sen är ju fördelen med att ha en person som Micke till att göra schema är att han förstår mig till viss del men främst cykling så när jag började prata MTB så anpassade han passen efter det, när utesäsongen började så blev det utepass i schemat och så vidare. Riktigt bra för motivationen att få både omväxling och säsongsanpassning.
Nötte exempelvis otaliga gånger på Fredrichs 8 minutersvarv i Hellas, peppen var ju så klart stor när jag orkade nöta på i rimlig fart och deppen stor när jag inte riktigt orkade trycka på ordentligt.
Sen var det backintervaller i Hammarbybacken istället för att sitta inne och nöta fyror, bra med någon som varit med förr och som kan ge alternativ till källarpass när våren börjar titta fram.
Motivationen går ju i vågor och fram i maj, juni så var jag ganska trött på allt, mesta dels var jag trött på att inte riktigt få användning av all träning. Så till den nivån att det nästan tog till semestern i juli innan jag fick tillbaka orken och lusten.
Sen är det ju alltid härligt när alla pass betalar sig. Att rulla in på 110e plats i totalen på Bockstensturen var en jävligt mäkig visare på vad lite träning kunde göra. Jag har aldrig tagit mig i mål på ett lopp på ”silvertid”, någonsin, så det var lite häftigt att inse det i efterhand.
Redan för några år sedan hade jag och H diskuterat hur det skulle vara att cykla från Stockholm till Hallastavik uppe vid Grisslehamn, där hennes föräldrar bor. Av olika anledningar blev det aldrig av förra året och i år valde vi att cykla uppe i Roslagen istället för att cykla dit, en mycket bättre idé!
Kl 11 rullade jag över Slussen och vidare norrut, H skulle ta bussen med sin bror vid 13. Planen var att komma fram ungefär samtidigt till Hallstavik och Hs föräldrar så jag räknade med ungefär fyra timmar inkl stopp på vägen vilket stämde bra. Eftersom det är tråkigt att fika själv så blev det ingen direkt fika, bara två stopp för att fylla på flaskorna och få en cola i skuggan.
Fikatajm!
När jag kom ur Täby och ut på landsvägen hade jag lagt 1.15 på de första 25 km, inte helt enkelt att rulla effektivt genom stan. Försökte inte vara för j-la livsfarlig heller med plastcykel och plasthjulen. Sen var det lite lätt medvind så jag kunde ligga på ganska bra. Skönt på något vis att bara ha sig själv att ta hand om, lite funderingar hade jag allt om resvägen men det gick fint.
Skuggis var med hela vägen, skönt med sällskap!
Egentligen var det ganska rakt på när jag kom ur Vallentuna, kunde rulla förbi Angarn och vidare ut genom Brottby. Efter lite vevande korsade jag E18 och kom upp på baksidan av Roslagsstoppet där jag fick mig en cola i skuggan. Sen var det egentligen raka vägen upp genom Rimbo, Skebobruk och Edebo innan jag var framme.
Ta-daa! Bara 500 m grusväg kvar!
Det var otroligt skönt att vara framme, jag blev rätt mosig efter nästan fyra timmar i värmen men väl hemma hos Hs föräldrar fanns det kallt vatten och god fika. Etiopisk pepparsås planerades för kvällen, riktigt fantastiskt gott! (Är du ute efter en smakupplevelse i Stockholm, testa Gojo Fasika!)
Rast och vila i Roslagen, vackert!
På lördagskvällen och på söndag så slappade vi mest vid Väddö kanal, badade och fikade. Fint! Sen var det till att äta en sen lunch innan jag hoppade på cykeln igen för att styra söderut medans H satte sig på bussen hemåt.
Yeah, nu åker vi! Igen!
Att rulla från byn var som en deja vu-känsla men det peppade att veta att varje tramptag så var jag närmare hem.
Svalkande glass-stopp i Rimbo.
Det var riktigt, riktigt varmt på eftermiddagen. Hade en ljummen fönvid med mig söderut så det gick åt mycket vätska. Stannade efter ca 45 km i Rimbo, fyllde på flaskor och tog en glass i solen. Tittade på folk som tittade på mig.
Snart hemma, kommer att gå som Zeb Macahan imorgon…
Efter lite felkörning i Vallentuna och mickelmackel genom Täby var jag snart hemma, det hade varit två fantastiskt bra dagar i solen, både i och ur sadeln. Igår var jag helt trött i kroppen. Inser när jag kommer hem att jag inte är så van vid långa dagar i sadeln.
Absolut svårast var nog sträckan Täby – Vallentuna, båda hållen, jag hittar så dåligt i de områdena så när jag kollar kartan i efterhand så borde jag kunna putsa lite. Nästa gång
Linda Halleröd har gjort en TIMME film om svensk proffscykling som gymnasiearbete. Alldeles fantastiskt roligt att lyssna på bland andra Gotland och Glenn!
Denna veckan har varit ganska tung men gått ganska fort. Två omgångar fyror, ett före-frukost-pass, utecykling och styrketräning innebar att jag kände mig ganska mör.
Härligt tvära kast i veckan med pass och verkligheten som tränger sig på. Lördagens utecykling följt av älgchili (funkar lika bra utan choklad, hade i två chipotlechilis istället för jalapenos) och jordärtskockestomp var helt klart helgens höjdpunkt.
PROJOHAN, i sin storhet, lånade ut sitt Powertap-hjul till mig så jag kunde få mäta mina stackars bens tillstånd. Det är inte bra sånt här, men det visste ju Johan, för nu är jag ju fast och måste skaffa en wattmätare. Det är ju inte så att jag inte har velat ett tag. Det är alltså inte för att jag inte velat utan mest för att jag velat.
Hetsen är ju PÅ nu när han bokat professionell hjälp så nu gäller det ju för mig att rampa upp ALLT för att inte bli frånåkt igen.
Målet för våren?
Hade först tänkt att köra ett max-test med proffsig Sky-uppvärmning som Ivar föreslog för att se vart jag låg på grafen. Hur illa det var bevänt med kadavret så att säga. Kanske får göra en sån på måndag?
Men eftersom jag avslutade förra veckans fyror med en ganska bra känsla så tänkte jag att jag nog skulle fortsätta på inslagen bana och kryssa av ytterligare fyra norska fyror.
We meet again!
För nästan precis ett år sedan så var jag på Bosön och testade mig, landade då på 280 W tröskel vilket skulle betyda att jag borde köra fyror på 115 %, alltså 320-325 W. Höftade att jag borde tryckt upp tröskeln lite till under året som gått så 300 W tröskel borde ju inte vara en omöjlighet, 345 W alltså om jag går efter 115%, vilket fick bli målet.
Sagt och gjort, en kort uppvärmning med några kadensökningar och sen bar det av. Ställde in trainern efter vad jag ungefär legat tidigare med mitt bakhjul och hamnade på ca 350 W, det var svårt att parera allt med medel på 3 s men jag försökte i alla fall hålla mig norr om 350 W.
Efter två fyror tänkte jag fortfarande så klart att jag bestämde mig för att försöka växla upp (!!) och på tredje fyran körde jag på ca 380 W men då höll jag på att brinna upp så jag micklade lite mer med växlarna och motståndet (5-stegad trainer) så jag fick ner kadensen lite och upp motståndet lite för kadensen började kana över 95 så jag försökte lugna ner benen lite.
Snart är det över.
Nåväl många ord och lite bilder, när jag kör nästa gång bjuder jag så klart på fyra feta selfies! Nu får ni nöja er med en sista cool tabell och en länk till Strava:
Vad har jag lärt mig under 2013? Inte mycket, men vad har jag uppskattat?
Alla riktigt roliga kompisar som står ut med mig och de nya som jag lärt känna under året som gått. Johan, Rikard, Johan igen, Johan igen och alla andra jag glömt.
Alla vänner som ställde upp när jag åkte med i en lavin och som stod ut med mig under den sex månader långa rehab-tiden.
Resan till Belgien för att inte köra Liege-Bastogne-Liege utan det slutade med en 13 km löprunda i backiga Liege.
Siljan Runt var startskottet på våren som blev fyra månader försenad efter att ha fått två skruvar i skulderbladet som en följd av min lavinolycka.
Motionsloppen efter Siljan var toppen, Mörksuggan, HHXC och Bockstensturen är alla utmärkta lopp. Det sista var riktigt vidrigt med klungkrascher, 2 cm smacklera på toppen och en för tung utväxling.
Tour de Rapha var en av de Bra Cykelturerna under året, andra var Lida – HBB och Handen – Hellas.
Cyclocross-cupen och CXSM där jag blev 18:e man över mållinjen på H30. För att inte tala om alla underbara tävlande, arrangerande eldsjälar, CKCX och alla som kom för att se oss kämpa!
Utmaningen med Le Peloton som fick mig att gå upp alldeles för tidigt för att ta ut mig fullständigt redan före jobbet nästan varje onsdag under hösten
På fredagskvällen lastade vi fyra cyklar på taket och dånade västerut, Petshop boys vrålade i hjärtat och Poseidon sjöng i våra öron.
Som vanligt sken solen på bästkusten och vi fick ett miserabelt crossväder. Inget regn och inget rusk.
Nummerlappar, ladd, depå och tävlingsområde i ett enda gytter. Anders B förbereder avklädning när Fredrich böjer sig framåt…
Andelen Göteborgslera var ynklig, men det var en fantastisk bana som var riktigt rolig med många igångdrag, lite slätdrag och massa fint knix i skogen.
Materialet var det i alla fall inget fel på, när vuxna män gör saker tillsammans så sparas det inte på krutet!!
På lördagskvällen fick vi ladda ordenligt med Peres Trappistesö-bira. Det var smarrigt till som kolhydratladdning i kombination med mammas mat. Sen en äppelkaka med glass som grädde på moset var pricken över i!
Man blir ju lite hungrig av att cykla så Johan kollar status på käket.
I tisdags var det dags för gruppetto igen, vi möttes som vanligt vid 18.25 och efter lite nersnack, hets och prylnörderi så rullade vi iväg. Målet för dagen lite löst Ulvsjöslingan och sen typ våta fötter, blåa till bommen för att sen vända gröna tillbaka.
Vi satte av längs grusgångarna förbi Sicklaskiftet för att få lite distans och hinna med den fina cyklingen längre bort. Johan H är ju hopplöst efter med sin enpetare nu för tiden så han hamnade ju direkt lite efter… 😉
Det mesta är faktiskt helt fantastiskt i skogen just nu, vi cyklade bort till träbron vid golfbanan via Dow Jones och skumpade vidare på Blå mot Våta Fötter. Det var tydligen Johan Hs första MTB-tur för året så han hade inte riktigt uppförsklippet i benen men han gav sig fan inte utan tutade på ganska bra med mig och Johan A trots våra Hellas-lok.
Lite sponant kom Johan på att lite kaffe efter en stund på cykel hade varit trevligt, speciellt eftersom vi bara verkade bli tre man i vår gruppetto. Så när vi cyklat upp på Area 51 där den möter Blå så satte vi oss på en fin häll för lite fika och jag kompletterade med Blåbärs- och vaniljgifflar. Mycket trevligt med en lugn minut mitt i allt. Vi skojade om att vi snart får sällskap och ca fem minuter efter att vi börjat cykla igen så kom snabbsnabba gruppen ledd av Fredrich, sen började vi möta folk både här och där i skogen.
Tisdagsgruppetto 2013-05-29
Stigarna är ju som sagt alldeles fantastiska just nu och ju mer jag kör med min Banshee Prime så blir jag imponerad över hur bra den går både uppför och utför. Körde med både gaffel och dämpare helt öppen förutom transporten och jag tror att jag ska släppa ut lite luft ur framgaffeln och skjuta i lite till i bakdämparen. I och för sig utnyttjar jag hela slaglängden bak så det borde vara OK men jag tror att jag vill ha den lite mer upprätt så att den inte ligger så långt ner i slaget när jag cyklar. Fram är en lite annan historia då jag inte utnyttjar de sista två tre cm vilket gör att den går onödigt högt i slaget.
Cykeltokig 
