Upploppet på 2015 – fyra kvar!

Snart går bilen ner mot Eksjö och det innebär tävlingshelg. Två av fyra tävlingar skall bockas av i årets Swecup. Ett år som inneburit en hel del träning, kanske inte fler timmar än förra året men med ett helt annat fokus och en helt annan kvalitet som följd.

Totalt sett är jag riktigt nöjd, mitt SM i cyclocross gick bra och jag är nöjd med min placering. Det är långt kvar till de allra snabbaste cyklisterna och jag är bara på mitt första år med lite seriösare träning så jag känner inte att jag behöver skämmas för något. I Swecup har jag kunnat harva nere i slutet på A-klass vilket är ett bra lyft jämfört med förra året där jag kände det som att jag prenumererade på sistaplatsen på den dåvarande Superklassen.

Försöker gasa i Stora Skuggan. (Foto: Andreas Nyström)
Försöker gasa i Stora Skuggan. (Foto: Andreas Nyström)

Det som jag faktiskt är mest nöjd med är min Bockstenstur, som jag kört flera gånger tidigare, både hela och halva varianten. I år så var det ömsom uppehåll och ömsom överfallsregn så jag fick mata på bäst det gick. Väl flera dagar efter målgång insåg jag att jag fått en silvermedalj eftersom jag var 110:e man i mål och 26a i H30. Kändes ganska häftigt, jag trodde jag skulle komma absolut sist i tävlingsklass, typ.

It's a dirty job...
It’s a dirty job…

Det har också varit otroligt lärorikt, inte minst det här med att lära sig om kroppen och hur den funkar inför, under och efter tävlingar.

Nu kör vi, rakt in i kaklet!

Säsongsfinal alltså

Ja, inte för cross då kanske men väl för årets långlopp. Hade som mål en i våras att cykla så många långlopp som jag kunde och i år blev det fyra. Inledde våren med Kolmårdsbiken, sen blev det Finnmarksturen i Ludvika efter sommaren. Lurade ju också ner Björn på Snapphaneturen som vi hann med innan det blev final i Varberg på Bockstensturen.

2015-09-04 09.09.51

Lämnade hjärtat nerbäddad hemma och tog tåg ner till västkusten för att kolhydratladda hos mor och far. Det vankades 100 km väg, grusväg, skogsväg och stig i Varberg. Eller ja, det skulle kändes som 1000 km smetlera och gegga i efterhand.

När jag vaknade smattrade det på rutorna, det kändes som att det skulle bli en EPISK dag.

Överfallsregnet slutade och jag trodde i min enfald att det var över för den här gången. Regnet skulle återkomma som en kär, kall vän hela dagen. Allt gick fint, satt med i en större klunga till en början, vi snittade 33 i medvinden från Varberg. Sen var det ju Åkulla då, allt från löparspår till nydragen stig, med ett par centimeter smet uthälld. Jag var strax över hundrade cyklist och kan knappt tänka mig hur det var för tusende cyklisten på de där stigarna. 😀

Till viss det blev det cykling tillsammans och till viss del cykling ensam. Jag låg i små grupper men antingen var jag för trött eller så var de för dåliga i skogen så sista hälften blev till att tugga på mot Varberg. Efter 50 km var jag ganska väggad, det var tungt i den blöta skogen uppför och halt som attans utför.


Det kan vara så att jag ser ut som en kolare efter fem mil i skogen.

Tunga ben vid Varbergs sjukhus
Tunga ben vid Varbergs sjukhus, snart i mål

Väl i mål blev jag instoppad i bilen och hemskjutsad för mat och bad. Cykeln fick bada tre gånger innan den gick att få ner i väskan så jag kom med tåget på söndagen.

Nu laddar vi om inför crosshelgen som kommer, både vid Hellasgården och på Gärdet! Vilken fest det blir!

Strava: https://www.strava.com/activities/385575874

Just det, 2015, FU!

Bockstensturen 2013 i helgen som gick

I helgen som gick tog jag tåget ner till Varberg för att köra den 95 km lång Bockstensturen. Med vetskapen om att jag inte gjort speciellt många långpass i år kändes det som en fantastiskt långt att cykla.

Bockstensturen är egentligen tredelad för mig, först är det en snabb del ut till Åkullaskogarna med asfalt och en gammal banvall som går i N-S riktning. Efter det kommer den andra delen som är den största delen, skogsvägar och stigar i Åkulla. Vid 75 km så bär det västerut och man börjar känna av motvinden bitvis och det blir att försöka hitta jämnstarka som kan dela på dragjobbet.

 BST2013

Starten gick och efter det visste jag att det var en mil eller så på asfalt innan vi skulle ut på den gamla banvallen norrut. På banvallen var det riktigt trångt och det kom en sån där blinkdåre som skrek HÅLL HÖGER medans han körde om, det höll ungefär fram till 10 meter framför mig där han hakade i en annan cyklist och fem cyklister brakade i banvallen så det flög cyklar. Läste på Happy att en av dom som gick ner i vurpan hade brutit ett nyckelben. Riktigt trist!

Vi cyklade vidare in i Åkullaskogarna och då började det gå upp och ner ordentligt, visste att det var kuperat och stor skillnad mellan 50 km och 95 km men så här mycket?

Det långa loppet är i mångt och mycket det riktiga loppet i jämförelse. Mer än dubbelt så jobbigt vågar jag påstå.

BST2013 höjd

Loppet i sig var välpilat, välordnat, välförsett med depåer och hade massor med trevliga människor på och bredvid banan. Kikar man på höjdprofilen är det efter 17-18 det jobbiga börjar och släpper väl inte förrän efter 70 nån gång.

Jag kommer troligtvis köra nästa år också!

image