Som övertygad monarkare så har det tagit ett tag innan jag provade det här med Zwift.
Varför testa något enkelt, bara rulla lite? Med tre zwiftpass någonsin och 18 dagar förkylning under bältet kände jag mig redo för att kliva på Tour de Zwift.
Etapp 6 betydde att vi tydligen skulle uppför Alpe d’Zwift, som är en kopia av Alpe d’Huez en klassisk klättring från Bourg d’Osians som Piraten sprintade upp på typ 34 min har jag för mig.
För egen del så har jag nog närmat mig timmen från andra hållet, de två gånger jag försökt. Eller ja, första gången tog nog närmare 2 timmar och sen var jag nog fortfarande en bra bit över timmen andra gången.
Så, dags alltså. Starten gick jag försökte rulla med, sen tappade min padda styrningen på Tacx:en. Tröttsamt, jag var låst på fast motstånd vilket betydde typ 250 – 300 W resten av etappen. Det blir väl så när man kör en beta på paddan. Nästa gång blir det PC:n som får styra.
Inte för att det gjorde så mycket, gick jag över 250 W så skenade pulsen. Med 5 km kvar så kände jag hur döden kom in och ställde sig bredvid mig i rummet. De där avslutande kilometerna kändes som en cykeltur genom dödens dal.
Det blev ändå 1h 50m på tröskel vilket gav härligt vobbliga ben när jag klev av cykeln.
På onsdag blir det tydligen Innsbruck, ska bli intressant att testa den tunga banan där snabba Emilia Fahlin kom fyra. Jag kommer nog ett par dygn efter hennes varvtider…
Cykeltokig 