Domen blev inte speciellt hård egentligen efter söndagens vurpa på SM. Tack för alla fina ord, skam den som ger sig!
Det som var tråkigt var ju att inte få testa formen och se vart jag var i jämförelse med SM förra året. Hade gärna sett om jag kunde förbättra min placering något.
Vad som hände var en mektabbe. Jag skruvade på nya dobbar på skorna kvällen innan. I starten fastnade dessa dobbar i pedalen så jag kom iväg typ sist. Blev stressad och skulle gå ikapp. Vad jag inte fattade var att i första chikanen så gick jag upp rätt bra i placering så jag låg OK till, egentligen. Sen borde jag tänkt ”Fem varv, Fem Varv, Fem varv” och kört metodiskt istället för hetsigt och stressat. Man lär sig och skyller ifrån sig…
Gick alltså över styret på första varvet utför skråbacken efter den branta chikanen. Landade på handen och drog fingertoppen ur led, drog tillbaka fingret i läge men då hade huden spruckit på insidan så det var bara att leta efter sjukvårdare. Iväg till Mölndals Sjukhusakut där det gick rätt raskt. Efter ett par timmar, röntgen och tre stygn fick jag hoppa i Johans nya Batmobil och äntligen åka hem till Stockholm tillsammans med Björn, Hanna och Johan. Obeskrivligt skönt att slippa en natt på akuten och ett tidigt tåg.
Hela handen svullnade upp som en boxhandske på måndagen och med två tejpade fingrar är det ju lite mer än de vanliga skärsåren från papper. Men tio dagar med stygn och sen fyra veckor utan tung belastning mitt i vintern känns det ändå helt ok ändå.
Då man inte cyklar får man helt plötsligt tid för att pyssla med annat viktigt som Internet och bristfällig kabeldragning hemma.
På torsdag hoppar jag på testcykeln och kollar hur det känns, ska bli gött.
Cykeltokig 