All in

Som en uppföljning på tankarna kring min resa så började jag tidigt i somras skriva och fundera. När jag blir intresserad av något har jag svårt att hejda mig. Jag brukar gå all in. Samtidigt har cyklingen varit ett konstant intresse sedan mellanstadiet, minst.

När jag för några år sedan tröttnade på att harva runt och bestämde mig för att bli lite bättre, fast långsamt, så började jag leta efter ett sätt att få struktur i min träning.

Efter ett par veckor på paradisstränder i Costa Rica så gjorde jag mitt första fystest sedan lumpens mönstring. Fick reda på tröskelwatt och att min vikt drog ner VO2max så jag kunde väl snällt beskrivas som halvdöd på platten och avliden i uppförsbacke. Hade ingen aning om det var bra eller dåligt, men en utgångspunkt.

Snabbspola lite fram, jag och Johan bestämmer oss från en dag till en annan att börja cykla Le Peloton och blir ordentligt skändade. Jag får kramp (?!) på uppvärmningen innan Nacka forum och avhängd innan Saltsjö Duvnäs station. Johan klarar sig lite bättre för han har ju faktiskt lite vana av att sitta i källaren och lida några dagar i veckan. Jag får till slut tummen ur att köpa ett bakhjul med Powertapnav, strax efter att jag provat BFF-Johans. BFF-Ivar tar hjälp med lite strukturerad träning inför CX-säsongen 2014 och jag hänger på det tåget under större delen av 2015 med hjälp av Flockhart. Det var som en ögonöppnare för mig, hur struktur och pass med ett syfte kunde ha en sådan inverkan på en annars aero spolform.

Efter det så har allt liksom bara gått ALL IN. Wattmätare, monark och STRUKTUR. Vad f*n hände egentligen? Jag fick faktiskt frågan av Tobbe A när jag bodde över hos dom förra året. När blev jag svetto?

Har alltid sett mig själv som okynnescyklist med termos och baggies, aldrig den där svettiga typen som jag blivit. Har ärligt talat inte reflekterat särskilt mycket, insåg någon gång på vägens gång att jag verkligen gillar att ha mål och att jobba mot dom. Tydliga mål och en väg dit.

Sen ska jag ärligt säga att en crisp söndagsrunda med vänner och frun i snacktempo är förbaskat bra. Nästan bäst. Faktiskt.