Sentimentalt

Efter ett PM får en pelotonare så började jag fundera lite, inlägget blir nog mer för min egen del än något annat och rätt sentimentalt. Varning utfärdas. 🙂

Jag har väl egentligen alltid cyklat, redan i mellan och högstadiet kajkade jag runt på alla möjliga cyklar. Det gick till och med så långt att jag blev satt på en lövad cykel på studenten och fick cykla de sista 500 m hem längs grusvägen till föräldrarnas hus. Anno 1996.

Efter flytten till Skåne stannade cyklandet av, speciellt efter jag flyttat ner och fått min fina ParkPre stulen. Hittade tillbaka och började cykla på nytt, med vissa undantag. Under ett par år där någonstans på slutet av min tid i Skåne så cyklade jag extremt lite. Var nog väldigt trött på det alternativt att jag hade annat att göra? Jag ägnade mig mycket åt datorer, för god mathållning och ett stillasittande liv.

P1000344.JPG
Cykling på åsarna runt Borås med Oscar, anno 2007

När livet började gå tungt våren innan jag flyttade upp från Skåne började jag röra på mig igen, morgonpromenader och cykel 18 km till jobbet i Malmö. När jag landade i Stockholm gled kilona av mig och jag har i princip gått ner eller stått stilla sedan 2008. När jag slog viktrekord så låg jag på 122,5 kg runt 2005-2006. Idag ligger jag på 92 kg i runda slängar så det är väl 30 kg ner på tio år. Största chocken var nog när jag skulle köpa bröllopskostym och kom hem med en 152, jag som alltid haft storlek 58!

P1030051.JPG

Trots min storlek så har jag nog haft en självbild som motsvarar den kropp jag har nu, det låter säkert lite sjukt men jag har inte backat ur en semester i alperna trots 110 kg på vågen. Sen är det nog mer brist på självinsikt som gjort att jag åkt på såna semestrar och inte riktigt fattat vad jag gett mig in på.

Eller åka ner till Belgien för att motionsrejsa sig runt kända backar och kullerstenspartier. Ofta var jag helt slut, men det gick ju? Å andra sidan väntade Johan snällt efter varje uppförsbacke så vi kunde truppa vidare ihop bland åkrar och koskit.

20120331_161236.jpg
Flandern runt med Johan, Tille och Rising Force. Gäller att inte gå tom på kalorier…

Det är alltså rätt bra med brist på självinsikt. Jag tror det har varit viktigt för min egen del att inte känna mig nedslagen eller begränsad av min storlek. För att hantera detta har jag allt eftersom fått lära mig att skapa en  tilltagande nivå på ångest och självinsikt, helst en bit från målet så jag får lite fart. I våras började jag nojja rätt tidigt om Vättern och cyklade mil efter mil under april-maj för att få hanterat min tilltagande ångest över sub8. Skodagänget rullade över mållinjen i Motala med god marginal och jag var precis så kokt som jag trodde jag skulle vara. Av olika orsaker.

2016-06-18 13.10.21.jpg
En fokuserad stund inför starten med bästa Skoda.

Vad vill jag då säga, inte mer än att allt liknar mer marathon än ett sprinterlopp. Sen händer vissa saker för att man är envis och trägen, andra händer helt slumpmässigt. Som att jag och Hon skulle springa på varandra på en personalfest, för lite mer än fyra år sedan.  Vi har varit envisa och trägna tillsammans och Hon utmanar och stöttar mig varje dag. Tack älskling för allt! ❤

DSC_0001.JPG

3 Replies to “Sentimentalt”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s