Ja, vad fan ska man börja egentligen? Gårdagen var som en enda stor berg och dalbana för cykelsjälen.
Ok, från början då. Jag är en idiot. Jag är en idiot. Jag är en idiot.
Vi hade anmält oss till det 173 km långa motionsloppet som går i anslutning till Paris Roubaix. Starten går i Busigny och då går det en shuttle från Roubaix kl 5, start i Busigny mellan 7-9. Upp som en lärka 03.50 för att sitta i bilen till Roubaix för mer åka till Busigny. Väl i Roubaix ”ska jag bara” kolla trycket i bakhjulet och lyckas sabba ventilen så den pyser luft. Ni vet skruva av pumpmunstycke och så kommer ventilen med ut, när jag skruvar tillbaka ventilen så pyser det oavsett hur jag skruvar i den. Släpper iväg resten när klockan slår 04.59 och börjar gå skallgång efter en slang med löstagbar ventil till hjulet så jag kan byta ventilen.
Kammar noll överallt och börjar acceptera 12 timmar i Roubaix innan resten kommer tillbaka. Sover en timme i bilen, sen går jag upp till information och målgång för att se om det finns någon där som kan hjälpa till. Noll. Igen. Om jag bara kunde få igång cykeln så kunde jag ju cykla de där fyra milen hem eller vad som helst, skulle vara skönt att få trampa lite i alla fall.
Alright, kaffe och crossiant på ett lokalt boulangerie plus gnäll till bff:erna som var vakna. ❤
På väg tillbaka till bilen ser jag två cykelbussar med cyklar och verktyg, en liknande grupp som vår ska iväg på cykeltur. Snackar lite med australiensaren som driver det när hans cyklister hade rullat iväg och han kan nog hjälpa mig! Efter lite letande hittar vi EN slang med löstagbar ventil som jag köper av honom. Succé?
Efter lite mekande och en försiktig pumpning så har jag plötsligt luft i båda hjulen! Rullade lite och kände på cykeln, den verkade hålla luften. Skulle jag våga?
Vid informationen förklarade jag att jag missat starten på 173 km, tjejen sa ”Åh, då cyklar du 140 km då?”. ”Well, yes?”. De startade utanför och gick gemensamt en bra bit så jag hade ju tid att fundera.
När jag mular sista mackan från frukosten och börjar byta om kommer lokalpolisen och förhör sig myndigt om vår buss parkering och om jag inte fattar vad parkeringsförbud betyder. Det visade sig att hela gatan var avspärrad för TV-bussar, inte från skylten och upp som vi parkerat.
När jag var ute och gick tidigare hade jag sett en parkering framför en supermarket så jag körde dit bilen med en rivstart och parkerade. Hade vi inte flyttat bilen hade det tagit ”ett tag” att få tillbaka bilen så det var kanske karman som spelade in? Bytte om klart och rullade iväg efter att ha parkeringsbesiktigat hjulen igen, allt verkade hålla. Peppar peppar?
Extra däck och spray med i fickorna utifall att. Velade om jag skulle cykla 140 km eller 70 km hela vägen fram tills vägen delade sig, men 70 km betydde ”bara” 5 pavésektioner och det går ju bra inte. Sträckningen på 140 km var exakt de 17 pavésektionerna som vi cyklade i torsdags, så det skulle ju funka tänkte jag.
Fick bra sällskap av en stark portugis som cyklade MTB med släta däck och vi kunde hålla bra fart upp till Trouée d’Arenberg. Några ave maria och en sväng in på pavén så var vi ute på den stenlagda sektionen. Det var något av det halaste jag varit med om, ändå försvann portugisen som en avlöning. Med hedern i behåll tryckte jag mig över pavén, förbi alla bambis på hal is och ut på asfalten igen. Helt vidrigt! Efter en klädjustering så var jag iväg, 16 sektioner kvar!
Sen rullade det på, det blev varmt och jag kunde få av mig både arm- och benvärmare till slut. Det gick ganska bra att beta av sektion för sektion, när det var lite mer än tre mil kvar till mål stötte jag på Karim som kört långa varianten men fått mecka redan på första sektionen så vi slog följe en stund innan jag hade lite för mycket spring i benen så jag rullade vidare. Det var riktigt mysigt med sällskap! ❤
Det var obeskrivligt skönt att rulla in på velodromen i Roubaix efter allt drama, att få möta upp med Karim, Kalle, Niklas, Thomas, Thomas, David, Max och Arne för en öl, för att få skåla för vår målgång! Skönt att allt ordnade sig till slut efter att ha varit strulputte nr 1.
De första sektionerna pavé har jag kvar, kanske åker jag ner 2018 och cyklar den challenge som går i juni för att klippa de första, bara för att. Det är roligt att har något kvar att sikta på!
Cykeltokig 
