Vilka träningspass har jag gillat bäst?

Jag fortsätter mina sammanfattningar, det råkade bli en kort serie med inlägg, hoppas ni orkar med mitt tramsande:

• Jaha, vad har funkat nu då? – del 1
• Tänkbara förändringar inför 2016  – del 2
• Vilka pass har jag gillat bäst? – detta inlägg
• Vad tar mer energi än det ger? – kommer
• Målsättningar inom och utanför cykling? – kommer

För min del så gillar jag träningen, erkänner att jag får en kick av att känna dels att jag faktiskt orkar med det utsatta passet och dels att jag ser en mätbar förbättring över tid.

De passen som jag gillat allra bäst var de som jag kunde genomföra utan att känna stress eller tidspress. Det är konstigt hur dåliga pass kan bli när känner mig stressad, tappat fokus och fusk, kan skippa sista intervallen eller kör treor istället för fyror.

Finns det inte tid för hela passet är det säkert bättre att genomföra det som går men det gör väldigt lite för moralen och fokuset.

Sen är ju fördelen med att ha en person som Micke till att göra schema är att han förstår mig till viss del men främst cykling så när jag började prata MTB så anpassade han passen efter det, när utesäsongen började så blev det utepass i schemat och så vidare. Riktigt bra för motivationen att få både omväxling och säsongsanpassning.

Nötte exempelvis otaliga gånger på Fredrichs 8 minutersvarv i Hellas, peppen var ju så klart stor när jag orkade nöta på i rimlig fart och deppen stor när jag inte riktigt orkade trycka på ordentligt.

Sen var det backintervaller i Hammarbybacken istället för att sitta inne och nöta fyror, bra med någon som varit med förr och som kan ge alternativ till källarpass när våren börjar titta fram.

Motivationen går ju i vågor och fram i maj, juni så var jag ganska trött på allt, mesta dels var jag trött på att inte riktigt få användning av all träning. Så till den nivån att det nästan tog till semestern i juli innan jag fick tillbaka orken och lusten.

Sen är det ju alltid härligt när alla pass betalar sig. Att rulla in på 110e plats i totalen på Bockstensturen var en jävligt mäkig visare på vad lite träning kunde göra. Jag har aldrig tagit mig i mål på ett lopp på ”silvertid”, någonsin, så det var lite häftigt att inse det i efterhand.