Efter förra veckans förkylningsdagar blev det dags att starta upp benen och pannbenet lite. Vart ut en sväng före lunch och testade benen med en sväng förbi Erstavik innan jag rullade hem för att gå på Naturhistoriska med svärsläkten. Kändes helt OK, både i benen och i halsen så jag kunde sprätta rätt bra. Så otroligt skönt att komma ut efter några dagars inaktivitet! Sen säger jag ÄNTLIGEN. Jag och Hanna kom ut i söndags i skogen för lite finrull. Så bra!
I måndags skulle jag köra intervaller, flåsettor har förökats i stim, så det var ett antal på menyn. Allt började ganska bra och sen gick det käpprätt åt helvete. Skönt, äntligen fick jag bocka av höstens sämsta pass. Trött och väggad gick jag upp till H och tröståt våfflor. I efterhand glodde jag på lite siffror och insåg att det kanske inte var så dåligt.
Tisdag morgon innebar distans, en lång vända med starka cyklister så jag satt hålögd på jobbet fram på kvällen.
På onsdagmorgon vankades det Le Peloton för första gången på flera veckor. Jag är alltid lite nertränad på onsdag, ofta med två lite tyngre pass i benen. Samma visa denna gången, men lyckades ändå bita i lite extra och var uppe och drog lite till och med. Kanske inte i spetsen men i vår lilla klunga. Klart nöjd med att ha hängt av mig själv före tennisbanorna så jag fick linka hem på lätt växel.
Imorgon blir det styrka och helgen ger antingen fler flåsettor eller distans, det beror på han som bestämmer…
Cykeltokig 