Jag ber om ursäkt i förskott, lång inlägg. Satt och tittade igenom en tråd ett stort MTB-forum nära dig. En återkommande diskussion är demoniserandet av pampväldet inom cyklingen, eller i allmänt tal, cykelklubbar. Speciellt såna där man kan ha vara licensierad och … TÄVLA.
För mig är klubb inget självändamål, så känner nog ingen som är med i en. I veckan var jag ute och hade roligt med mina kompisar, som råkar dela samma intresse och råkar vara med i samma klubb. Eller ja, då var det vissa som representerade en klubb, och vissa en annan.
Vi rejsade på en varvbana en timme och blev trötta, fick massa skratt och kunde njuta av lite cykling när vi såg de andra klasserna.
För några helger sedan körde jag som ensam klubbmedlem Kolmårdsbiken och kunde ändå ha kul med andra entusiaster i startfållan och målområdet.
Ingen av gångerna kände jag ett tvång att vara med i klubben för klubbens skull. Inte ens på årsmötet när vi satt och drack nån öl och körde igenom protokollet.
Inte heller den gången vi körde en roadtrip ner till Göteborg för att cykla i två dagar som licensierade cyklister på en skitig varvbana kände jag obehag, tvång eller ångest. Det var jävligt roligt, blött och lärorikt. Som vanligt.
Min cykling hade säkert bestått och utvecklats utan klubbtillhörighet, spandex och licens men just nu passar det mig. Träning är roligt och tävling funkar med livet i övrigt. Senare i livet kommer jag säkert inte att ha tid med allt detta så jag passar på att hinna med det nu.
Cykeltokig 