I helgen som gick tog jag tåget ner till Varberg för att köra den 95 km lång Bockstensturen. Med vetskapen om att jag inte gjort speciellt många långpass i år kändes det som en fantastiskt långt att cykla.
Bockstensturen är egentligen tredelad för mig, först är det en snabb del ut till Åkullaskogarna med asfalt och en gammal banvall som går i N-S riktning. Efter det kommer den andra delen som är den största delen, skogsvägar och stigar i Åkulla. Vid 75 km så bär det västerut och man börjar känna av motvinden bitvis och det blir att försöka hitta jämnstarka som kan dela på dragjobbet.
Starten gick och efter det visste jag att det var en mil eller så på asfalt innan vi skulle ut på den gamla banvallen norrut. På banvallen var det riktigt trångt och det kom en sån där blinkdåre som skrek HÅLL HÖGER medans han körde om, det höll ungefär fram till 10 meter framför mig där han hakade i en annan cyklist och fem cyklister brakade i banvallen så det flög cyklar. Läste på Happy att en av dom som gick ner i vurpan hade brutit ett nyckelben. Riktigt trist!
Vi cyklade vidare in i Åkullaskogarna och då började det gå upp och ner ordentligt, visste att det var kuperat och stor skillnad mellan 50 km och 95 km men så här mycket?
Det långa loppet är i mångt och mycket det riktiga loppet i jämförelse. Mer än dubbelt så jobbigt vågar jag påstå.
Loppet i sig var välpilat, välordnat, välförsett med depåer och hade massor med trevliga människor på och bredvid banan. Kikar man på höjdprofilen är det efter 17-18 det jobbiga börjar och släpper väl inte förrän efter 70 nån gång.
Jag kommer troligtvis köra nästa år också!
Cykeltokig 